Utmattande om att vara fattig i det rika Sverige

Fattigfällan är en viktig skildring av den till synes hopplösa uppgiften att på egen hand navigera sig igenom välfärdssystemets anonyma byråkrati och lyckas behålla sin värdighet, skriver Ergos Jonathan Schiess.

Foto: Markus GårderMarika Holmström spelar Beata i dramatiseringen av Charlotta von Zweigberks roman.

Fattigfällan visas hela oktober och november

Regi: Sara Giese

Medverkande: Marika Holmström

Vid ingången till Uppsala stadsteaters Lilla scenen står det:

Fattigfällan: Pocketbok – 55 kr”

Det var billigt! tänkte jag. Det är ungefär vad en Big Mac på McDonalds kostar. En timme in i föreställningen fick jag anledning att tänka på den där billiga Big Mac:en. Huvudkaraktären Beata – spelad av Marika Holmström – sitter och knaprar på en liten cheeseburgare vid sängkanten. Hon har nämligen hört att man kan lura hjärnan till att tro att den är mätt om man äter långsamt och tar små, små tuggor.

I inledningen möts vi av den gråklädda Beata sittandes på kanten av en gigantisk säng som omringas av åskådarplatserna. Några frivilliga från publiken har blivit försedda med hörlurar och agerar tjänstemannaröster under pjäsens gång. Scensättningen och myndighetsbeskeden från publiken fungerar effektivt för att visa hur Beata bekämpar ett flerfrontskrig; myndigheternas nitiska krav på att försörjningsstödsblanketterna är korrekt ifyllda, bekantas förminskande goda råd och anhörigas mästrande ta dig i kragen.

Beata är egenföretagare med F-skattsedel. Men efter några månader av alltför få jobb naggas sparkapitalet i kanterna och hon hamnar efter med sina skulder. Betalningsanmärkningar och påminnelseavgifter börjar hopa sig. Hon sjukskriver sig på halvtid. Hon tvingas ta lån från vänner för att kunna täcka de utestående skulderna till Skatteverket. Hennes skulder och tacksamhetsskulder växer. Hon slutar till slut att öppna inkassobreven, och efter ett tag får hon besked från Socialtjänsten: ”Eget företag är inte förenligt med bistånd. Avveckla ditt företag och redovisa alla dina inkomster och utgifter.”

”Ja, integritet går inte att äta”, reflekterar Beata och gör som hon blir tillsagd.

Marika Holmström gör en gedigen insats som den utarmade Beata i dramatiseringen av Charlotta von Zweigberks roman, och hon lyckas fånga utsattheten och överlevnadsinstinktens gränskapacitet på ett trovärdigt sätt.

Vad innebär det att vara fattig i ett rikt samhälle? Vad gör det med en? ”Grand Hôtel” är de första orden Beata yttrar. Hon satt där nyligen, berättar hon, med sin vän, och pratade om sina växande ekonomiska besvär. Men då förtjänar hon ju att vara fattig, om hon slösar värdefulla pengar på dyrt kaffe på Grand Hôtel! Ja, kanske. Eller kanske förstår vi inte hur det är att vara fast i fattigfällan, kämpa för att hålla sig flytande på ett växande skuldebrevshav, när man bara vill begrava sig under sina sängtäcken och försvinna.