Dagbok från Apokalypsen, del 7 – Le Fin
Vi visste att det skulle kunna komma till detta, men trodde nog inte på allvar att det skulle gå så långt. Dansbandsveckan i Malung ställs in. Detta är Apokalypsens fjärde tecken.
Var ska jag nu få material ifrån? Förvisso har jag inte helt mjölkat ur ’Tiger King’, men då många andra redan har gjort det känns det aningen överspelat.
Jag tramsar såklart, även om det mesta jag skrivit i Apokalypsdagboken har någon form av verklighetsförankring. Kanske har jag enbart roat mig själv, men det är just det absurda i mina futtiga problem som jag under rådande omständigheter har funnit underhållande. Det tog tio dagar för mig att få min leverans från Coop (när jag karantänade mig i början av pollenutbrottet). Jag har kissat i duschen emellanåt. Jag äger ett exemplar av ’Necronomicon’ som jag ännu inte hittat, och jag har återupptäckt diverse lustiga titlar i min boksamling. Jag har dessutom ”Älg-Tv:n” på i bakgrunden i skrivande stund (såg ni älgarna som simmade häromdagen?!).
Jag menar inte på något sätt att pandemin och sjukdomen inte är allvarliga, eller att det inte är tragiskt att så många människor går bort. Men vi har det i övrigt rätt så bra i Sverige, bara det faktum att många av oss kan äta för att vi är uttråkade är ju ett mått på detta. Kanske vi inte behöver gå runt och vara så himla bajsnödiga.
"Ingen bryr sig om din fula frippa och den som har problem med min kan ju alltid be mig stänga av kameran på zoom."
Det är just nu inte heller så dumt att vara student, särskilt för dem som har tänkt plugga några år till (eller läser medicin-/vårdutbildning). Som student i arkeologi och antik historia har jag dessutom ett vidare perspektiv på människans existens, som sträcker sig bortom bara här-och-nu, eller till prognosticerade framtida vinster. Blomstertider och mörka århundraden, uppgång och fall, det har gått i cykler genom historien. Kanske har vi bara haft det så bra så länge här i västvärlden att vi glömt bort hur bra vi har det.
För min del har det alltså varit just tramset som har satt hela situationen i perspektiv. Att kunna skratta åt mig själv, och min tillvaro. Det är förvisso lätt för mig att säga, som av många anledningar inte är påverkad av pandemin i särskilt stor utsträckning. Jag menar, jag behöver också klippa håret (nej jag förstår inte vad alla ni håller på med som klipper håret hemma själva), men under rådande omständigheter känns det jävligt oviktigt. Ingen bryr sig om din fula frippa och den som har problem med min kan ju alltid be mig stänga av kameran på zoom.
Jag har ofta sneglat lite avundsjukt på Frankrike och deras passionerade utspel över sociala orättvisor och önskat att vi kunde ha lite mer sådant i Sverige. Men som läget är nu är jag ändå glad över den svenska strategin, för att den är just sansad och långsiktig, med en torr yrkesman och akademiker som leder arbetet. Tänk er för övrigt en svensk Trump. Det närmaste vi kommer inom politiken är, ja, kanske Bert Karlsson. Föreställ er honom stå där och hålla låda på sin västgötska (läses vä’schötska): ”Jag är ingen läkare, men…”. Nej, tacka vet jag Tengil, vår befriare.
På tal om dansband. Jag har fått en massa gamla dängor på hjärnan som maler på i tid och otid (fan, nu blev de på västgötska också!), bland annat ”tvätta händerna när du är riktigt glad, tvätta händerna när du är riktigt glad”, ”fyra bugg och en flaska handsprit, tvätta händer med friskt humör”, ”fån’t ja nån tvål så huppe ja i elva”, och ”listen to Tegnell, when he’s calling for you, listen to Tegnell, there’s nothing else you can do”…
Nu har ni också fått dem på hjärnan. Varsågoda. #tillsammans
Lena Persson läser antik grekiska och frilansar för Ergo. (Foto: Lina Svensk)
