Varför väljer vi inte framgång?
Jag sitter på en föreläsning. Den handlar om val av utbildning baserat på kön. Olika stora pluppar utplacerade längs en graf visar vad män respektive kvinnor väljer att studera till. På den vänstra sidan visas samhällsvetenskapliga yrken och vårdyrken, där dominerar kvinnorna. Civilingenjörerna och praktiska yrken är placerade på den högra sidan och där dominerar männen. Den manliga föreläsaren pratar om hur kvinnor överlag dominerar betygsmässigt och hur kvinnor i högre grad väljer att vidareutbilda sig. Jag ser mig omkring. På vardera sida om mig sitter kvinnor som relaterar till grafen.
Jag förstod förstås redan innan jag sökte till universitetet att kvinnor tjänar mindre. Men det som blivit tydligt för mig är att de flesta kvinnor väljer yrken där de tjänar mindre. Jag vet inte om det är någon instinkt från stenåldern som gör att kvinnor dras till yrken kopplade till människor och män dras till yrken kopplade till saker. Jägare och samlare, men make it 2022? Jag har alltid utgått från att det är mina egna intressen som gjort att jag ville läsa sam-beteende på gymnasiet för att sedan fortsätta på samma spår efteråt. Men nu sitter jag här, med 30 andra kvinnor som antagligen tänkt samma sak. Vi får bättre betyg, väljer utbildningar som är svårare att komma in på och utbildar oss längre än männen. Vi får välja helt själva, så varför väljer vi inte framgång?
"Jag har mer eller mindre valt att anpassa mig. Jag är en plupp långt ut på den vänstra sidan av grafen."
Mitt feministiska uppvaknande skedde i gymnasiet. Jag lyssnade på Zara Larssons första sommarprat och började därefter läsa på om kvinnors förtryck. Jag blev arg. Jag förstod för första gången att jag som ung tjej alltid har blivit behandlad annorlunda. Jag började argumentera på hemmafester mot snubbar som sa “inte alla män” och jag läste diverse feministiska biblar. Jag hade långa diskussioner med kvinnor i min närhet om hur saker måste förändras. En gnista tändes i mig och att kämpa för kvinnors rättigheter kändes som det viktigaste i världen. Men sedan dess har önskan om en revolution falnat.
Jag har mer eller mindre valt att anpassa mig. Jag är en plupp långt ut på den vänstra sidan av grafen. Jag kommer hamna på en arbetsplats som domineras av kvinnor i samma utsträckning som föreläsningssalen. Jag kommer tjäna mindre än min pojkvän som läser systemvetenskap. Jag kommer skaffa barn, antagligen ta ut fler föräldraveckor än min partner och aldrig erhålla en chefsposition. Jag kommer inte förändra saker, jag kommer anpassa mig för en värld dominerad av män. It’s a man’s world och det lätta beslutet är att leva i den.
Jag skriver detta på Internationella kvinnodagen. Den dag då kvinnors förtryck världen över uppmärksammas och snubbar lägger upp bilder på sin mamma på Instagram. Jag reflekterar inte så mycket över denna dag längre, mer än att jag läser några inlägg och donerar pengar ifall CSN räcker till. Jag tänker på hur jag är en del av problemet. Delvis för att jag sitter i föreläsningssalen och ser svart på vitt hur jag reproducerar en stereotyp. Delvis för att jag någonstans tappade hoppet på att män överlag någonsin kommer delta i att minska kvinnors förtryck. Hopp är ens viktigaste verktyg för att förändra. Snälla gnista, tänds hos mig igen.
Tidigare krönikor av Ellen Cavallin:
