Frankensteins examen
Om ni som läser typ systemvetarprogrammet eller pol.kand. tycker att ni ofta får utstå frågan ”vad blir man på det?” från kreti och pleti, så kan jag nästan lova att det inte är någonting mot hur ofta man får höra det om man läser random fristående kurser under flera år. Och sanningen är ju tyvärr den att man själv ofta inte vet vad man ”blir på det.” Man ser sig desperat om när tredjekusinen Peters nya fru slänger ur sig frågan under släktmiddagen i hopp om att någon annan kanske kan svaret innan nbsp; man passivt-aggressivt mumlar något i stil med ”finns flera alternativ på jobbmarknaden...förresten är det vägen dit som är målet,” för att sedan snabbt styra in samtalet på vad Peters exfru gör nu för tiden.
Med lite välvilja skulle man kunna likna min examen vid a box of chocolate (you never know what you’re gonna get), men i mitt huvud är det snarare ett Frankensteinskt monster (filmversionen som är hoppusslad av lemmar från olika lik, snarare än Mary Shelleys monster av något mindre känd kroppssammansättning). Merparten, torso och huvud om man så vill, består av engelska, medan extremiteter är mer eller mindre slumpmässigt valda ämnen jag plockat upp längsmed vägen. Jag hade faktiskt inte en aning om att man kunde bygga en egen examen när jag började studera, jag visste knappt vad en examen var om jag ska vara ärlig. Det var först när jag pratade med en studievägledare som jag fick reda på hur det hängde ihop – 90 poäng i ett huvudområde kan pusslas ihop med 90 poäng från andra kurser för att skapa en kandidatexamen. Exakt hur det här går till kan du läsa mer om i vår guide ”Så funkar det.”
Efter dryga tre år vid universitetet – ja, lite oavklarat svinn lämnade jag längsmed vägen – kunde jag, likt doktor Frankenstein (återigen, filmversionen), triumferande utropa ”it’s alive ” när mitt examensbevis kom på posten. Att det, utöver mitt huvudområde, var komponerat av likdelar...jag menar strökurser som tillsynes inte hade några beröringspunkter syntes ju inte på pappret.
Jag är ändå glad att jag valde att snickra ihop min egen utbildning, det gav mig chansen att allteftersom känna mig fram till de kurser som passade just mig och plocka upp en hel del allmänbildning under resans gång som jag kanske annars aldrig hade tillskansat mig. Svaret på frågan vad man ”blir på det” utkristalliserades i takt med att jag upptäckte att det finns fler spår att ta än de färdigutstansade som erbjuds via yrkesprogrammen.
Har man möjlighet och ork tycker jag för övrigt att man bör läsa en eller ett par fristående kurser inom ett helt annat område än det man huvudsakligen utbildar sig i även om man läser en yrkesutbildning. Om inte annat för att man blir ett snäppet vassare tillskott i sitt pubquizlag.
