Om alltings slut och ingets början
Det är mycket som tar slut i maj, mycket mer än i december. Men det smyger sig på mer så här års. Skymt bakom grönska och immiga roséglas får vi gå sönder tillräckligt för att tvingas pussla ihop oss själva igen till hösten. Nästa vecka börjar gymnasieungdomarna ta studenten. Minns ni hur det var? Tiden där precis innan, när allt var glittrigt och porlande. Speciellt för att det var sista gången. Festerna, lektionerna, luncherna. Alla grät på vårt utspring, minns jag. Alla utom jag. Jag minns att jag försökte, kände mig kall och okänslig som inte var ledsen. I efterhand har jag insett att min