Ett fönster till den pandemiska vardagen

Lina Svensk / cred@ergo.us.uu.se / Porträtt / Publicerad 2020-05-27 11:04

Ergo har gjort ett Zoom-besök hos läkarstudenten Solmaz Mizanaghasi för att höra hur hon hanterar studier och vardag sedan pandemins inträde.
– Det har gått oväntat bra med distansundervisningen.

På vissa sätt tar förstås intervjusituationen stryk när man interagerar på varsin sida om en skärm. Inte bara på grund av potentiellt teknikstrul – videolagg, pixlig bild, burkigt ljud – utan även för att de mellanmänskliga nyanserna riskerar att gå förlorade. På andra sätt kanske samtalet kan gagnas av det nya normala.
Ergo har följt läkarstudenten Solmaz Mizanaghasi i snart fyra år. Vi har träffat henne på campus, i hennes hem, på kafé, på Akademiska, på gitarrlektionen. Det har nästan blivit svårt att hitta nya kontexter. Men så kom pandemin med ett nytt, nästintill tvingande, intervjuformat (ja, vanlig telefonintervju är förstås fortfarande ett alternativ. Det minst personliga av alla om du frågar mig), och med den, ett litet fönster in i en vardag man inte tidigare fått ta del av.

Solmaz sitter i sina föräldrars hem i Västerås när jag ringer upp henne på Zoom. Just nu pluggar hon till två tentor som ska genomföras under kommande vecka – psykiatri och neurologi samt ögon, öron, näsa, hals. På distans så klart, liksom all undervisning varit de senaste månaderna.
– Vi har gjort några duggor på distans hittills, men det här är de första riktiga tentorna. Jag skulle säga att det har gått oväntat bra med distansundervisningen, men man är ju lite orolig inför tentorna. Vad som händer om dator eller internet kraschar.
Båda kurserna som ska tentas av skulle ha innehållit praktik, något som inte blivit av sedan universitetets beslut att ställa in praktiken för alla terminer på läkarprogrammet förutom termin 11. Vissa moment har bytts ut mot alternativa lösningar, en del mer lyckade än andra.
– Vi fick intervjua skådisar över Zoom istället för att prata med riktiga patienter under psykiatrin. För mig påverkade det lite negativt. Det är klart att skådisarna var duktiga på sitt jobb, men jag skulle mycket hellre ha träffat verkliga patienter som lider av till exempel en ätstörning eller depression och verkligen se hur de vårdas på en klinik eller avdelning. Jag har ett naturligt högt tonläge och låter väldigt glad, men när en patient kommer in och berättar att den är deprimerad så bör du sänka ditt tonläge. Jag tyckte det var väldigt svårt att göra när man pratar med en skådis via en skärm.

Som läkarstudent menar Solmaz att hon gärna hade varit mer behjälplig i pandemin, men att valet stod mellan att fortsätta plugga eller att göra ett uppehåll för att gå in i vården.
– Vad jag har läst i olika läkartidningar så har de studenter som gått in för att hjälpa till i vården haft svårt att hinna med studierna, så jag har valt att hellre fortsätta studera och bli klar med utbildningen så fort som möjligt.

Även de – som de kanske får klassas i dagsläget – världsligare sysselsättningarna i Solmaz tillvaro har förstås fått coronaanpassas. Senast vi sågs smidde hon planer på att genomföra ett mindre liveframträdande för att visa upp sin sångförmåga som hon slipat på med sin sångpedagog.
– Jag skulle uppträda 21 mars tillsammans med en gitarrist, men det blev inställt på grund av coronan. Jag hoppas det kan bli av längre fram.
Hon har också återupptagit on/off-intresset för gitarr och övar på att spela lite enklare låtar samtidigt som hon sjunger.
– Jag har lagt upp lite klipp på Instagram där jag spelar och sjunger, men kvaliteten blir förstås lite lägre på sången när jag måste tänka på att byta ackord samtidigt.

Om ett par timmar ska Solmaz ta bussen tillbaka till Uppsala. Vanligtvis tillbringar hon de flesta helgerna hemma hos föräldrarna i Västerås, men inte den här terminen.
– Jag har inte varit så mycket i Västerås på sistone. Jag började köra crossfit på mer avancerad nivå i mars i år och för det behöver jag vara i Uppsala. Det har varit kämpigt med min ätstörning som har gjort att jag har varit psykiskt utmattad, så det har legat lite på is. Men nu har jag en coach som har hjälpt mig med kostjustering – han säger att jag kan äta allt men i måttliga mängder. Jag tränar minst fyra gånger i veckan, det får mig att bli lugn. Det är mycket orosmoment just nu med studierna och corona, säger hon.
Gymmet hon är på har förstås, liksom de flesta andra verksamheter, fått anpassa sig för att minimera spridningsrisken med ökat hygienkrav och minskat maxtak för hur många som får vistas i lokalerna samtidigt.
– Men jag har faktiskt träffat en ny vän på crossfiten som peppar mig! Hon kommer från Island så jag har fått öva upp mina engelskkunskaper, säger Solmaz.
Som för alla andra har hon i övrigt fått skära ner på sociala interaktioner som kräver att man ses fysiskt.
– Jag har kontakt med kursare via messenger och har träffat någon enstaka på fika. Det är lite trist, men man får väl leva med det. Det är en speciell tid vi lever i.
Lika kliché som det är sant.