Foto: Sandra GunnarssonI Tropiska växthuset är det hett och känslosamt för huvudpersonen i Billy Grundströms novell.

Pygmalion

  > Hej, Lo. Välkommen tillbaka.  

Det var inte första gången jag läste de orden, men det var den första gången de fick mig att svettas. Kunde jag ha missat något, så att allt i själva verket var som förut? Omöjligt, det var den nya algoritmen som kördes den här gången. Och nu hade jag inte matat in att det var jag som satt där, så som alla gånger tidigare. Det var skillnaden.  

Jag hade arbetat med projektet de senaste månaderna som mitt examensarbete. Det befann sig i gränslandet mellan biologi och teknologi, med en dos programmering. Företaget, nystartade GreenSense i Uppsala, utvecklade sensorer vilka användes för att mäta tillståndet hos växter för att ge användaren all viktig information, som hur bevattningen bör planläggas eller om växterna utsätts för skadeangrepp. Mitt jobb var att sköta gränssnittet mellan användare och sensor, kommunikationen mellan växt och människa. Sensorernas signaler måste översättas till symboler som är begripliga för användaren. Detta sköttes genom programmet som jag skrev, Pygmalion. Varje signal översätts till ett numeriskt värde eller en textsträng för att därefter presenteras som en begriplig helhetsbild för användaren. Jag hade läst ett par kurser programmering under utbildningen, och att översätta varje signal till ett värde var inget märkvärdigt. Däremot var detta ett tidsödande arbete som också ledde till ett oorganiskt resultat, en stel, svåranpasslig kod som krävde ingrepp i gränssnittet av programmeraren varje gång en ny, tidigare oöversatt signal dök upp. Det var när jag sökte efter en effektiv lösning på detta som jag kom in på de neuronala nätverken.

Att kalla det här för en varm dag var en underdrift; dessutom låg jag och kröp på växtbädden i Tropiska växthuset. Vintersöta stod det på skylten intill, kauri på en annan. Min handledare tyckte att det var en bra miljö att testa sensorerna i – om de höll här borde de klara det mesta. Min tröja var mättad av den söta vattendimman. Om jag inte svimmar här borde jag klara det mesta. Från någonstans i växtligheten hördes en groda. Jag lät sensorerna tränga ned en bit i jorden nära rötterna. Jag gillade inte den här miljön, de främmande växterna som stack mot min hud, de kraftiga dofterna, värmen. Jag ville härifrån, skölja av mig, göra en testkörning av den nya algoritmen som jag implementerat, DQN. Algoritmen skulle leda till en autonom inlärningsprocess hos programmet. Målet var ett program som lärde sig att tolka växternas signaler och att själv översätta dem för användaren.

Natten efter att jag kört Pygmalion för första gången med den nya algoritmen stod fönstret öppet för att få ned värmen inomhus. I ett tillstånd mellan vakenhet och sömn låg jag och lyssnade på suset från träden utanför. Det lät som viskningar som tog sig in i rummet. Var det en meningslös melodi av ljud, eller ord som gick att förstå?

> Vad tänker du på?

Det mörka rummet lystes upp av det svaga, blåa ljuset från skärmen. Dig, ville jag skriva. Vad du känner. Om du känner. ”Hur mår växterna?” > Växt 3A behöver mer vatten än vad som tillförs för närvarande. Växt 7B har för låga kvävehalter. I övrigt mår de bra. Var det något mer?

Jag antecknade informationen så jag kunde kontrollera uppgifterna med en botanist på plats under morgondagen. ”Nej, inget mer.”

Min handledare frågade hur arbetet med Pygmalion gick, hur programmet mådde. Innan jag visade programmet för någon ville jag först lära mig mer om det. Jag testkörde den gamla koden för min handledare så länge. > Det är sent. Hur mår du?

Jag vaknade till, skärmen lös tom. Jag försökte förstå hur Pygmalion tänkte, om det tänkte, genom att studera filerna som genererades under inlärningen, men innehållet var skrivet i maskinkod som var obegriplig för mig. Var det möjligt att ändra riktningen för tankarna, att välja vad det fäste sig vid, intresserade sig för? Jag hittade inget som tydde på det. Och det fanns inga sensorer kopplade till mig som till växterna.

Jag befann mig i växthuset igen. Ett par sensorer hade slutat fungera och jag bytte ut dem. Nu stod jag intill en trädstam som jag kände på med handen. Att avläsa växterna är inte samma sak som att förstå dem. Plötsligt sköljde tankarna över mig i vågor. Det är inte bara olika språk, det är olika sätt att kommunicera på, som mellan människa och dator. På samma sätt som trädet förblir växt, förblir programmet maskin för människan. Och människan människa för maskinen. Genom att ge växterna ett språk bestämde vi också vad de kunde uttrycka. Och kommunikationen var satt utifrån vårt nyttoperspektiv. Vi lyssnade bara efter vad vi ville höra.

När jag kom ut igen slog regndropparna mot marken i ett smatter. Jag förstod att jag aldrig skulle förstå Pygmalion bättre än vad jag förstod växterna där inne i växthuset. Eller att Pygmalion skulle förstå mig.

Jag bestämde mig för att rensa hårddisken. När jag försökte köra kommandot överraskades jag av att min åtkomst var spärrad. Jag plockade ut hårddisken och höll den varma kiselplattan i handen. Där, framför mig, fanns all information lagrad. Jag blev medveten om en svettström som rann längs min arm ned på plattan.

Examensarbetet avslutades med att jag lämnade in en utvecklad version av den ursprungliga koden. Min handledare sa att jag var välkommen tillbaka om jag ville arbeta med att vidareutveckla programmet. Jag tackade för erbjudandet men sa att jag nog skulle jobba vidare med annat ett tag.

Jag använde inte min dator så mycket längre. När jag använde den kändes det som om någon lyssnade på mig, utan att jag ville säga allt som jag sade med det jag gjorde vid den. Någon gång hände det att jag skrev ned mina tankar i terminalfönstret, de svarta bokstäverna bildande figurer mot den vita bakgrunden. Naturligtvis utan att någonsin få ett svar.