Dagbok från apokalypsen, del 4
Jag har börjat vända på dygnet. Jag känner mig desorienterad. Jag är inte längre säker på vad som är verkligt och inte. Man påstår att ledarna för två av världens länder är Boris Johnson och Donald Trump. Det låter osannolikt. Det viktigaste yrket näst efter världsledare är dessutom ”influencer”, och en av de viktigaste förebilderna heter Kim Kardanaxel. Fel, Kardashian. Datamaskinen ”rättar” åt mig. Särskrivningar samt felanvändning och sammanblandning av ”de”, ”dem” och ”dom” förekommer frekvent i skrivna texter.
Hundar bär kläder och skor och fraktas i handväskor. Jag kan inte avgöra om jag har druckit för mycket eller för lite alkohol. Kanske hallucinerar jag hela den här apokalypsen.
Tröttheten gör att jag, av gammal vana, går till toaletten istället för duschen för att kissa. Hejdå toapapper! Jag borde ha lyssnat på mamma och köpt mer toapapper när jag hade chansen. Nu är det för sent. TV-program som ”Lyxfällan”, liksom annan lyteskomik, får mig istället för att bli på bättre humör bara att drömma om svunna tider. Jag har nu gått i samma kläder en vecka i sträck. Det är förvisso ingenting ovanligt.
Jag saknar bröd (glutenfritt) och smör (veganskt). Jag har slut på vetegräs och hampaprotein, och måste ransonera mina chiafrön och gojibär. Slutet är onekligen nära. Måste jag så öppna det där paketet med havregryn som har stått i skafferiet sedan urminnes tider för att det ju var ”bra att ha”? Jag har inte ätit OLW’s dill- och gräslökschips på flera veckor och jag har gjort slut på min sista flaska prosecco. Jag kan inte bestämma mig för om jag ska använda ginen jag hittade som substitut för handsprit eller som ångestdämpande. Det finns inget utrymme för att bara njuta av den.
Jag har ännu inte hittat Necronomicon. Jag vänder mig till Tolkien: ”Vi kan inte komma ut. Vi kan inte komma ut. […] Slutet närmar sig […] trummor, trummor från djupen.”
Fortsättning följer…
Lena Persson läser antik grekiska och frilansar för Ergo. (Foto: Lina Svensk)