Kultur & Nöje

Cogito, ergo sum. Jag tänker, därför finns jag. Som filosofistudent har jag hört dessa ord otaliga gånger. Inte bara på föreläsningar, men även när filosofiföreningen (shoutout FKF!) har ett quiz eller när jag blir översvämmad av män på nationer som tycker sig kunna mitt ämne bättre än mig. Jag tänker, därför finns jag. Detta är Descartes “första princip” som lägger grund för hans kunskapsteori. Han menar att vi måste tvivla på allt som inte är otvivelaktigt, och det enda som är otvivelaktigt är ens existens (för att man tänker). Men, men, ni är inte här för en filosofiföreläsning. Cogito ergo

Det börjar med en utblick från en fönsterruta. Bussresans fart sätter vyn i fladdrande rörelse, fotot är vackert och filmen i svartvitt. Därefter får vi se vilka som sitter inuti bussen: det iranska judo-landslaget. Ensam och utbredd över bussens baksäte tronar Leila (Arienne Mandi) med musik i öronen. Från henne strålar både mästarens fulla självförtroende och baksätesåkarens auktoritetsförakt. Resan tar oss till Tbilisi, Georgien, där VM ska hållas. Resten av filmen kretsar (vilket filmtiteln avslöjar) runt tatamimattan, där matcherna hålls, samt korridorerna och rummen i anslutning till

Inför etthundraårsjubileet av Sveriges bästa och mesta studenttidning har jag valt att i guideformat valla såväl den naivt nyblivna som den skumögt erfarna studenten genom den snårskog av uppblåsta gasjättar och imploderande nebulosor som det akademiska kosmoset utgörs av. Varför undertecknad kåsör inte själv valt att följa sina egna – för övrigt mycket goda och sunda – råd är ingenting som kommer att beröras i det nedanstående. Det är kåsörens gudagivna privilegium att kunna säga åt andra vad de borde göra och inte göra, utan att någonsin behöva betyngas av bördan av en motsvarande prestation

Det är tidig morgon den 15 februari 1924. Inifrån Wretmans boktryckeri på Sysslomansgatan hörs rasslandet från tryckpressen. Bertil Lundquister blåser i händerna för att få upp värmen och greppar sedan de färdiga tidningsarken. Tiden som han hoppat runt och sporadiskt skrivit texter för olika tidningar har tagit ut sin rätt. Nu håller han tidningen för första gången där hans namn står som utgivare; Ergo, Tidning för Uppsala studenter. De lösa bladen trycks ihop och kommer snart att läsas av en ung studentska som fått en kvarts del av sida 10 tillägnad sin dikt Sköldmön. Hon har redan debuterat

Hur lär du dig bäst? Ett högst individuellt svar är att vänta på den frågan. En sak är i varje fall säker: det finns ingen universalkur för bästa möjliga kunskapsintagande. Detta är ett problem som utbildningsväsendet har tampats med ända sedan begynnelsen (eller ja, utbildningsväsendets begynnelse åtminstone). Hur göra för att få de fårskalliga ungdomarna att förstå? Att bli tillsagda vad som är sant och inte från en äldre auktoritet stående på en pulpet (gärna iklädd någon fräck hatt med skarpa kanter) är ett gammalt beprövat knep – men måhända lite förlegat och ålderdomligt, i denna tid av

Nu inför kursstart känns det passande att slå på trumman för vår vackra studentstad. Uppsala är kontrastens stad. Urgammal men ändå modernt framåtdrivande. Traditionellt konservativ men ändå progressivt inriktad. Eftertänksam och försiktig men ändå rasande innovativ. Så skulle man kunna beskriva vår studentstad. Visste ni förresten att Uppsala fram till 1300-talet hette Östra Aros? Låt oss dyka ner i lite mer kulturell kuriosa. Det kanske kommer som en nyhet att Sveriges landsfader Gustav Vasa ligger begraven i Domkyrkan, att Karin Boye (“Ja visst gör det ont när knoppar brister…”) bodde på