Slutet för undantaget?

”De uppsaliensiska studenttidningarnas historia är en föga uppbygglig följd av vackra men vaga föresatsers oupphörliga och nesliga nederlag.”

Så skrev redaktionen i det allra första numret av tidningen Ergo 1924. Det fanns en förhoppning om att skapa en större arena ”för det fria ordet än studentkupan och matlaget kunna erbjuda.” Och det skulle visa sig att Ergo blev undantaget bland dessa vackra men vaga föresatser.
I februari fyllde Ergo 95 år, men så mycket mer än så vet vi inte om det kommer bli. Ett par timmar innan redaktionen skulle gå på påskledighet fick vi beskedet att man i kårstyrelsen har diskuterat tidningens framtid och om den eventuellt innefattar nedläggning.
Glad påsk då.
Riktigt så illa tycks det inte bli. Istället föreslår man att plocka bort pappersupplagan och lägga allt fokus på webben från och med vårterminen 2020.

Folk kan skrika hur mycket de vill om ”besparingar” och att det är ett naturligt steg i utvecklingen då tidningsdöden varit en realitet under många år, men faktum kvarstår att en snart hundraårig studentfacklig tidning kommer att mista sitt flaggskepp; pappersupplagan av Ergo har en långt mycket större räckvidd än webbtidningen och en annan beständighet. Jag vet inte vad jag kan säga för att det ska framgå vilken förlust detta kommer innebära.

Jag skulle kunna lista alla de pennor som lagt sin hand vid tidningen och givit den sin karaktär sedan 1924 – Karin Boye, Gösta Knutsson, Teddy Brunius, Christina Jutterström.
Eller berätta om den grogrund tidningen utgjort och utgör för aspirerande skribenter bland Uppsalas studenter.
Jag skulle kunna ta upp de fall av missförhållanden vid universitetet, både bland studenter och anställda, som vi har uppmärksammat där vi har fått i stånd verklig förändring. Fall där kåren har gått bet för att vi har en helt annan plattform.
Eller de otalet obetalda övertimmar redaktörerna genom tiderna lagt på kvällar och helger för att få klart en tidning vi verkligen tror på.
Kanske nämna de läsarreaktioner vi fått in, positiva som negativa, som är kvittot på att det vi gör både berör och upprör.
Eller bara framhålla den fysiska encyklopedi över Uppsalastudenten tidningen utgör och som alltså kommer tilländalöpa 2020.

Jag tror tyvärr inte att något av det hjälper. Och som att inte pappersupplagas bortfall vore nog ser det dessutom ut som att webbredaktörsposten kan komma att försvinna och som att de två tjänsterna som chefredaktör och redaktör kan komma att göras om till arvoderingar den dagen vi som idag innehar dem säger upp oss. Vad det potentiellt gör med tidningens kvalitet har vi knappt hunnit tänka på.

Ja, vad ska man säga? Det här känns ändå som ett jävligt nesligt nederlag.