Annons
Annons

Dagen som Gud glömde


I söndags klev jag upp i ottan, åt yoghurt till ljudet av en puttrande kaffekokare, packade ryggsäcken, tog på mig regnjackan, och trampade mot Carro för att skriva på min examensuppsats. Så jävla redo. Men inte för att skriva uppsats, tydligen.

Jag hittar ett litet hörn inne i läsesal B. Jag fäller upp datorn, öppnar dokumentet och stirrar någon minut på det blinkande skrivstrecket. Plötsligt kommer, som manna från himmelen, Game of Thrones-citatet till mig:

What do we say to the God of Death? Not today.

Kanske borde det där blinkande skrivstrecket göras om så att det istället liknar det där strecket mellan födelse- och dödsdatumet på en gravsten? Jag påminns om Linda Ellis’ bok Live Your Dash och inser att här på Carro kan jag inte sitta och gulna bort som en gammal bok.

Kanske en förmiddagsbio? Nej, inget går såhär tidigt. En öl? Nej, det går inte såhär tidigt. Sätta mig inne i domkyrkan och be Gud om tips? Det är aldrig för tidigt.

Jag kliver in och möts av de välbekanta dofterna från barndomens söndagsskola. Stearin, kall sten och träbänkar. Snabbt som attan tar jag av mig mössan som en pavlovisk hund innan jag passerar tröskeln in till det så kallade skeppet (huvudrummet). Det är förvånansvärt många söndagsseglare på bänkraderna. ”Morgonmässa klockan 09:00” står det på en ödmjuk liten skylt. Orgeln och kören börjar sjunga. Jag sätter mig bakom en kvinna och hennes bebis (en tjej i ettårsåldern). Hon ser sig omkring, får snart syn på min jäktade feja och börjar stirra oblygt som bara bebisar och berusade människor gör. Jag räcker ut tungan, kollar i kors och blåser upp munnen till en ballong. Till en början är hon svårflörtad, men sen skrattar hon till. Gotcha! tänker jag. Det här kan jag göra en stund. Men då slutar orgeln och kören att sjunga, och prästjäveln tar högtidlig ton:

”Ja… Och nu ställer vi oss alla upp och ber om Guds förlåtelse.”

Och alla ställer sig upp i en gemensam rörelse och fäster sina gemensamma blickar mot den gemensamma prästen och det gemensamma altaret. Men bebisen tittar på annat. Good for you, baby, tänker jag och ställer mig upp för att gå tillbaka till Carro. I dörren vänder jag mig om och tittar på henne en sista gång, föreställer mig att jag tar hennes hand och att vi tillsammans följer det blinkande bindestrecket genom kyrkporten, på väg bort mot nya söndagsäventyr.


Annons

Annons

Läs mer

2019-11-29 10:02
Under den största delen av min tonårstid har jag sett ett återkommande, väldigt intressant koncept som handlar om att…
2019-11-28 13:07
Förr i tiden nöjde sig de gamla med att tvinga på barn grönsaker och dubiösa aktiviteter såsom orientering. Att de numer…
2019-11-22 10:59
Jag har tidigare påpekat att jag inte gillar hösten och vintern. Fast jag får ofta höra att ”du som är från Norrland, du…