Annons
Krönika

Köpenhamnskrönikan: När bitarna faller på plats

Nämen vänta, nu fattar jag ingenting. Hur kan april snart vara över? Måste vara rekord för den snabbast passerande månaden i mitt liv. Det är som att april springer ifrån mig, men på ett ljuvligt sätt. Kanske mer som att vi springer tillsammans, framåt. Helt klart den bästa månaden i Köpenhamn hittills. Nu börjar bitarna falla på plats. Köpenhamn: 0, Irma: 1! Eller kanske mer Irma + Köpenhamn = Sant! Jag kan tycka att det ibland är svårare att hitta ord för det som är bra än det som är svårt. Kanske för att det bra är mer som en omslutande känsla än som ett specifikt ord, eller en specifik
Scen

Timbuktu till Uppsala - berättar om nya valborgslåten 

Den prisbelönta hiphopartisten och kulturprofilen byter nu vardagen i Hongkong mot Uppsala för att spela in våren på Snerikes nation under Kvalborg. – Det kommer bli skitkul! Att spela på våren är bland det roligaste man kan göra och i år hittade jag dessutom den här gamla texten som blev låten “Valborg hela veckan”, berättar Jason Diakité. Demon till låten skapades redan för 15 år sedan, i samma veva som succéplattan Sagolandet, men har sedan dess legat bortglömd på en gammal hårddisk. – För mig är låten gammal, men för alla som inte har hört den är den ju helt ny. Det är lite deadstock -

Krönika

Ditt kulturella kapital står i bokhyllan

Tavlorna inramade med bladguld som pryder de smakfullt tapetserade väggarna. Statyetterna i fajans på den snidade byrån i massiv ek från förra sekelskiftet. Och inte minst den utsökta samlingen gräddkannor i polerat silver. Alla är de förvisso fina och eleganta inslag i inredningen och ger känslan av ett ombonat och raffinerat hem, men ingen produkt visar bättre upp ditt kulturella kapital än gulaktigt rektangulära pappersbitar i varierande storlek, fyllda av bokstäver, som samlats ihop i pärmar och som ställts i en för ändamålet tillverkad hylla för beskådning. Gärna i ett eget rum där dessa
Bok

Recension: Rebellerna av Lukas Moodysson

Den älskade filmskaparen Lukas Moodysson ( Tillsammans, Fucking Åmål) är bokaktuell med Rebellerna, en roman om en revolutionistisk vänsterrörelse i 60-talets Stockholm och Uppsala. En åttioårig kvinna blickar tillbaka på ungdomen, från krokimålningarna på Konstfack till det kommunistiska samfundet som blir en allt större del av hennes liv. Med sin karaktäristiska värme blandar Moodysson humor och becksvart allvar i en skildring av den ideologiska extremismen och dess konsekvenser. Boken är skriven i korta minnessnuttar och följer två parallella tidslinjer, våren 1968 och samtiden. Vi följer
Scen

Recension: Ridåarnas storspex

På tredje våningen på V-dala nation ligger en spänning i luften inför genrepet, storspexets första möte med publik. Stolarna har ställts fram och kulissen är på plats, ett ambitiöst bygge som känns hämtat ur en Agatha Christie-deckare, men pyntat med Red Bull-burkar och Smirnofflaskor. Den stora salen har förvandlats till en påhittad fjortonde nation, nämligen Ålands nation. Här introduceras publiken till kuratorsexpeditionens minst sagt märkliga persongalleri. Karaktärerna är till stor del stereotypa och dragna till sin spets. Klubbverkaren som är karatekunnig partyprisse, arkivarien som en

Krönika

Köpenhamnskrönikan: När borta blir hemma

Egentligen är det jävligt coolt att ha möjligheten att åka på utbyte. Eller att åka någonstans någon gång. Inte en jätteunik tanke, jag fattar, men jag behövde tänka den ändå. Specifikt för att komma underfund med de känslor jag har gällande Köpenhamns konkurrens med Uppsala. Jag var nämligen hemma och kollade på Marsspexet (shoutout Max Libell och Axel Lidin, det var grymt mvh stolt kompis). Att vara tillbaka i Uppsala om än för några få dygn kändes konstigt. Allt var detsamma men också helt olika. Jag läser Arundhati Roys "God of small things" just nu och hon skriver ofta om att saker lämnar
Krönika

Köpenhamnskrönikan: En utbytesstudents bekännelser

Jag och Köpenhamn har inte hunnit bli vänner än. När mina föräldrar åkte med mig ner och vi länsade JYSK på alla utställningsexemplar kändes nyfikenheten större än rädslan. Antagligen för att besöket kändes som just det, ett besök. Inte som en flytt. Kvarlämnad med resterna av lunchen från det taiwanesiska stället några kvarter bort kände jag mig som jag gjorde när jag var liten och skulle sova över hos någon: det var kul tills det var på allvar och jag faktiskt förväntades stanna. Något av en paradoxal situation att hata översovning men ständigt längta efter att flytta. Jag är

Kultur & Nöje


Annons

Scen

Sjöholms utstrålning är makalös

Föregående vecka har varit någon typ av slumpmässig Mental Health Awerness Week för min del. Det började med att jag läste två romaner inför ett seminarium; Unica Zurns Jasminmannen och Sylvia Plaths The Bell Jar. Två författare som båda begick självmord och lämnade tunga, gripande och viktiga skildringar om psykisk ohälsa efter sig. Därefter råkade jag av en slump trycka igång ett gammalt avsnitt av Alex och Sigges podcast där poddkompanjonerna demonstrerar hur vanföreställningar i form av röster påverkar en person. Sigge får ha hörlurar på sig med en röst som skriker obskyra saker, samtidigt
Krönika

Alla mina hem

Regnet stod som spön i backen och en isande vind slet i min kappa. Busskurens lampor fick kämpa för att hålla det påträngande mörkret på någorlunda avstånd. Det var en odräglig decembernatt, men ändå var jag inte särskilt pigg på att kliva på bussen som skulle ta mig därifrån. Det ruskiga vädret till trots så hade min utbytestermin i England varit en succé, och att säga adjö kändes bitterljuvt. Den nationella besattheten av te, den allmänna öppenheten och vänskapligheten hos befolkningen samt quizmaskinen på min favoritpub som jag matat med en orimlig mängd mynt de senaste månaderna skulle bli
Krönika

Bananfot piggar upp

Jag härbärgerar orimliga mängder ilska mot omvärlden i förhållande till hur bra jag har det. Dagligen vill jag köra in pinnar i hjulen på cyklister som inte signalerar när de ska svänga, avgrundsvråla rakt in i örat på folk som tvångstränger sig på tåg, tunnelbana och buss innan folk hinner kliva av, roundhouse-kicka idioter i grupp som tvångsmässigt går på rad, tar upp hela trottoaren och vägrar flytta sig en millimeter när de får möte eller någon vill gå om deras sävliga jävla konstellation. Senaste veckan har jag flera gånger hamnat i den där velighetsvalsen man hamnar i om den man möter
Musik

Smakfull debut-ep ger färg åt verkligheten

Många försöker sig på att definiera den genre som Uppsalabördige Signe Bådagård uppehåller sig i. ”Alternative R&B”, ”downtempo”, ”indie electronic soul” är några exempel på beskrivningar av artister som hon i vissa avseenden påminner om; som How to dress well, James Blake och FKA Twigs. Jag skulle beskriva Signes ljudbild som fragmentarisk, men samtidigt sammanhängande och ren. Visst innehåller låtarna ett visst mått R&B, men hon har ett mer smakfullt, mystiskt och kanske mörkt anslag än toppskiktet av kommersiellt gångbara R&B-artister. Låtarna känns lite som stillsamma händelseförlopp, som
Krönika

Med tummen svävandes över Tinder-flamman

Februari. Snön som hittills så envist har uteblivit har plötsligt gjort entré och äntligen lagt sig lite försynt på backen när jag kliver ut från Wermlandskällaren en kväll. ”Äntligen” säger jag som inte har så mycket emot en vit vinter. För de som hoppats på att årstiden helt enkelt skulle hoppas över i år kommer nog snön som ett slag i ansiktet, om än ett synnerligen puderlätt sådant. Butikerna verkar sedan flera veckor ha tagits över av Dolores Umbridges stylist – där är rosa toner i överflöd, så långt ögat kan nå. Februari plus rosa är en ekvation som till och med en humaniorastudent som
Musik

Fina synthlåtar väcker minnen

En efterlängtat solig lördag i februari satt jag på buss 160 mellan Gullmarsplan och Liljeholmen söder om Stockholm. Två unga tonåringar klev på någonstans längs vägen, båda på sprudlande humör. De sjönk djupt ner i sätena och slängde upp sina kängförsedda fötter på de motsatta sittplatserna. Den ena hade neongrönfärgat långt hår och den andra var klädd i en mattgul jacka med kapuschong. De pratade intensivt, skrattade, tuggade tuggummi och var sådär självklart coola utan att det kändes varken påklistrat eller drygt. Solen dansade över scenen medan glittriga ”Change of heart” spelades i mina