Ravioli i kyrkotornen

Det händer att jag och min sambo lägger armarna om varandra och stirrar stolt in i vårt skafferi. ”Det där är lätt mer än MSBs rekommendation”, kan vi kokettera när vi betraktar vita bönor, kikärtor och ravioli på burk.
Rent födomässigt skulle vi säkert klara oss i hemmet ett tag, men om den potentiella krisen skulle innebära något mer livsomvälvande än att Coop har stängt i en vecka är jag inte säker på om vi skulle stå pall. Men vilka skulle göra det i Uppsala egentligen?

Temat för årets upplaga av vår novelltävling var ”apokalyps”, ett ämne som verkligen tycks egga studenters fantasi, då vi fick in rekordmånga bidrag (och rekordbra – det var nästan omöjligt att enhälligt utse topp tre). Författarna har utsatt Uppsala för allt från dödliga farsoter, Flogsta-zombies och radioaktivt regn, till meteoritnedslag, domedagssekter och total systemkollaps. Stackars, mörbultade stad.
På något sätt har det ändå varit mysigt att grotta ner sig i alla dessa worst case scenarios, men det får en också att reflektera kring vilka som hade klarat sig och vilka som inte hade gjort det. Spontant känns väl ändå akademiker rätt dåligt rustade för sådant som ställer krav på även de mest basala överlevnadsskills? Många jag känner kan inte hjälpligt borra ett hål i en vägg, än mindre göra upp eld utan tändstickor, bygga ett vindskydd eller ens skilja på blåbär och belladonna (giftiga!!). Det hjälper liksom heller inte att man har två stora burkar ravioli hemma om krisen driver man ur huse. Så vad ska man göra? Vart ska man ta vägen?
Domkyrkan tycks vara ett hyfsat säkert kort om man får tro många av novellförfattarna. Den har stått som en säkerhetens fyr genom åtminstone tre-fyra apokalypser. Min kollega och jag fick i det här numret möjlighet att inspektera i alla fall klocktornens potential att motstå krisens tand. Med beröm godkänt är vår 100 procent okvalificerade bedömning. Byggnadsställningarna är kanske inte lika motståndskraftiga, åtminstone om man får tro vinnarnovellen.