Grundkurs i ensamhet

Foto: Lina SvenskJonathan Schiess läser juridik och frilansar för Ergo.

Jag har alltid beundrat människor som kan sitta själva i en bar eller på ett kafé. Ibland läser de någon bok, ibland sitter de bara där och tittar på de andra gästerna. I tisdags såg jag en kille sitta ensam på V-Dalataket och bläddra i någon fantasybok. Så harmonisk. Så obesvärad av att sitta där helt själv. Jag vill också lära mig att äga min ensamhet i offentligheten.

Så i förrgår gick jag till Uplands, satte mig vid ett tomt bord med utsikt över ölträdgården, hängde av mig kavajen, beställde en öl, tog emot ölen från en tjej som såg ut att komma från Indien eller Pakistan, log mot henne och sa thanks a lot, gick tillbaka till bordet och kände mig rasistisk för att jag hade utgått från att hon inte kunde svenska, tänkte att jag var en tönt som tänkte att det gjorde mig till rasist, och så satte jag mig slutligen ner för att förvandlas till obesvärad. Till en början gick det bra. ”Till en början” varade i ungefär fyrtio sekunder. Därefter satt jag lutad över bordet med ett krampaktigt grepp om min sociala snuttefilt (en Samsung Galaxy S4) och skrev en massa förvirrade sms till mig själv. Tanken var att det skulle se ut som att jag frågade min kompis om han var på G. För vem sitter själv på en nation som en Ace Ventura-aktig lohoo-seheer? Inte den här tuffingen, i alla fall. Men så kom jag ihåg varför jag satt mig där till att börja med och stoppade skamset ner mobilen i jackfickan. Okej, 1-0 till er, fantasyfantaster.

Rond 2 varar i tre hela minuter innan jag i panik plockar upp mobilen igen, surfar in på aftonbladet.se och klickar på rubriken ”Kan ha oskyddat sex om jag vill det – Let’s Dance-profilen efter hiv-beskedet”. Men det var väl själva fan! Jag går ut från Upland för att samla mig lite och för att ta röka en cigg för det får man inte längre göra på uteserveringar för det är faktiskt en dag imorgon också och så kul ska vi verkligen inte ha det.

Okej, ett sista försök. Jag kanske måste växa in i det här gradvis, tänker jag och sätter i hörlurarna men utan att slå på någon musik eller podcast. Det går flera minuter och sen ytterligare några. Jag låter en alltmer obesvärad blick vandra lite från bord till bord, från person till person. Och likt en överlycklig förälder som ser sitt barn cykla utan stödhjul för första gången tänker jag i triumf: ”Du!... Du gör det ju!”

Men så får jag syn på en tjej lite längre bort. Hon tittar nyfiket på mig. Jag noterar henne, men vandrar vidare med blicken, nu lite jäktat. Efter en liten stund tittar jag åt hennes håll igen. Japp, hon kollar fortfarande. Diskret slår jag undan blicken och börjar sporadiskt småskratta lite för mig själv (så att hon ska tro att något roligt sagts i någon podcast jag lyssnar på). Jag låter jag fingrarna göra några hastiga pianorörelser i luften (för att visa att jag lever mig in i ett stycke av Chopin). Jag tittar låtsat frånvarande ut i luften, eftertänksamt. Så himla bra sagt, podcastperson som bara finns i min fantasi. Fan. Jag lämnar min tvåögonspublik och går ut för att ta en till cigarett och se över mitt liv. Hon följer efter, hälsar och säger att hon är väldigt nyfiken på vem jag är och vad jag lyssnade på därinne, för jag lyssnade ju med så mycket inlevelse! Hon säger att hon alltid har beundrat människor som bara kan vara ute själva och gå upp i något helt obesvärat utan att bry sig om hur det uppfattas av andra.

− Haha vad kul! säger jag. Jo, jag brukar göra sånt här ibland för att liksom testa mig själv.

− Coolt! Känns det inte konstigt, då? frågar hon.

− Nja, efter ett tag är det faktiskt ganska smärtfritt, svarar tuffingen.