Annons
Krönika

Köpenhamnskrönikan: När bitarna faller på plats

Nämen vänta, nu fattar jag ingenting. Hur kan april snart vara över? Måste vara rekord för den snabbast passerande månaden i mitt liv. Det är som att april springer ifrån mig, men på ett ljuvligt sätt. Kanske mer som att vi springer tillsammans, framåt. Helt klart den bästa månaden i Köpenhamn hittills. Nu börjar bitarna falla på plats. Köpenhamn: 0, Irma: 1! Eller kanske mer Irma + Köpenhamn = Sant! Jag kan tycka att det ibland är svårare att hitta ord för det som är bra än det som är svårt. Kanske för att det bra är mer som en omslutande känsla än som ett specifikt ord, eller en specifik
Scen

Timbuktu till Uppsala - berättar om nya valborgslåten 

Den prisbelönta hiphopartisten och kulturprofilen byter nu vardagen i Hongkong mot Uppsala för att spela in våren på Snerikes nation under Kvalborg. – Det kommer bli skitkul! Att spela på våren är bland det roligaste man kan göra och i år hittade jag dessutom den här gamla texten som blev låten “Valborg hela veckan”, berättar Jason Diakité. Demon till låten skapades redan för 15 år sedan, i samma veva som succéplattan Sagolandet, men har sedan dess legat bortglömd på en gammal hårddisk. – För mig är låten gammal, men för alla som inte har hört den är den ju helt ny. Det är lite deadstock -

Krönika

Ditt kulturella kapital står i bokhyllan

Tavlorna inramade med bladguld som pryder de smakfullt tapetserade väggarna. Statyetterna i fajans på den snidade byrån i massiv ek från förra sekelskiftet. Och inte minst den utsökta samlingen gräddkannor i polerat silver. Alla är de förvisso fina och eleganta inslag i inredningen och ger känslan av ett ombonat och raffinerat hem, men ingen produkt visar bättre upp ditt kulturella kapital än gulaktigt rektangulära pappersbitar i varierande storlek, fyllda av bokstäver, som samlats ihop i pärmar och som ställts i en för ändamålet tillverkad hylla för beskådning. Gärna i ett eget rum där dessa
Bok

Recension: Rebellerna av Lukas Moodysson

Den älskade filmskaparen Lukas Moodysson ( Tillsammans, Fucking Åmål) är bokaktuell med Rebellerna, en roman om en revolutionistisk vänsterrörelse i 60-talets Stockholm och Uppsala. En åttioårig kvinna blickar tillbaka på ungdomen, från krokimålningarna på Konstfack till det kommunistiska samfundet som blir en allt större del av hennes liv. Med sin karaktäristiska värme blandar Moodysson humor och becksvart allvar i en skildring av den ideologiska extremismen och dess konsekvenser. Boken är skriven i korta minnessnuttar och följer två parallella tidslinjer, våren 1968 och samtiden. Vi följer
Scen

Recension: Ridåarnas storspex

På tredje våningen på V-dala nation ligger en spänning i luften inför genrepet, storspexets första möte med publik. Stolarna har ställts fram och kulissen är på plats, ett ambitiöst bygge som känns hämtat ur en Agatha Christie-deckare, men pyntat med Red Bull-burkar och Smirnofflaskor. Den stora salen har förvandlats till en påhittad fjortonde nation, nämligen Ålands nation. Här introduceras publiken till kuratorsexpeditionens minst sagt märkliga persongalleri. Karaktärerna är till stor del stereotypa och dragna till sin spets. Klubbverkaren som är karatekunnig partyprisse, arkivarien som en

Krönika

Köpenhamnskrönikan: När borta blir hemma

Egentligen är det jävligt coolt att ha möjligheten att åka på utbyte. Eller att åka någonstans någon gång. Inte en jätteunik tanke, jag fattar, men jag behövde tänka den ändå. Specifikt för att komma underfund med de känslor jag har gällande Köpenhamns konkurrens med Uppsala. Jag var nämligen hemma och kollade på Marsspexet (shoutout Max Libell och Axel Lidin, det var grymt mvh stolt kompis). Att vara tillbaka i Uppsala om än för några få dygn kändes konstigt. Allt var detsamma men också helt olika. Jag läser Arundhati Roys "God of small things" just nu och hon skriver ofta om att saker lämnar
Krönika

Köpenhamnskrönikan: En utbytesstudents bekännelser

Jag och Köpenhamn har inte hunnit bli vänner än. När mina föräldrar åkte med mig ner och vi länsade JYSK på alla utställningsexemplar kändes nyfikenheten större än rädslan. Antagligen för att besöket kändes som just det, ett besök. Inte som en flytt. Kvarlämnad med resterna av lunchen från det taiwanesiska stället några kvarter bort kände jag mig som jag gjorde när jag var liten och skulle sova över hos någon: det var kul tills det var på allvar och jag faktiskt förväntades stanna. Något av en paradoxal situation att hata översovning men ständigt längta efter att flytta. Jag är

Kultur & Nöje


Annons

Krönika

Mission Eurovision – Europa röstade för fred

Jag har länge titulerat mig stolt Eurovision-fanatiker men jag skulle nog vilja påstå att jag inte längre är värdig det epitetet. I alla fall inte om man frågar de fans som dedikerar delar av sina liv till tävlingen, som dyrkar den likt en religion. För somliga låter kanske detta absurt, men efter att ha bevittnat en holländsk supporter smuggla ut sex meter av den turkosa matta som artisterna gick in på under öppningsceremonin, har även jag börjat höja på ögonbrynen. Mannen påstod att detta var, och jag citerar, “a piece of history”. Likt de människor som hamrade loss en bit av Berlinmuren
Krönika

Mission Eurovision: Flera lager bakom schlager

Med ett brinnande engagemang, sparsamt med värdighet och en lagom gnutta hybris kan man bevisligen ta sig hur långt som helst. I alla fall in i Eurovisionbubblans kanske mittersta kärna. Nu sitter jag här, lite lagom svettig och måttligt skräckslagen på ett minst sagt överprisat hotellrum i centrala Turin. Så ser verkligheten ut för en aspirerande kulturskribent med höga ambitioner – bli ruinerad nu och få betalt när du är rik på erfarenheter. Det är nog just den där härligt hoppfulla, kanske naiva mentaliteten som gör den här resan så behagligt kittlande. Vad har jag att förlora. Värdighet
Film

Magplask när Wikipedia möter roliga timmen

Det börjar med en tung uppförsbacke. Tuva Novotnys film Diorama är uppenbart avsedd att vara en lättflytande och smart samtidskomedi om kärlek och samlevnad, med kryddiga stänk av sex och kulturkritik. Vad är då en bättre start än en exposé över kärlekens och sexualitetens historia? Små sketcher med kopulerande apor, bigotta präster, levnadsglada rokokomänniskor och suffragetter får alltså inleda. Till detta en berättarröst som i lättsam ton bidrar med historiska fakta. Lekfull och bildande dramakomedi eller Wikipedia möter roliga timmen? Även om de uttalade ambitionerna förstås varit det
Bok

Som en lång skvallersession med bästisen

Förra året såg jag en otroligt rolig video på TikTok. Klippet kom från programmet cirka ingen såg, “Mullvaden” som uteslutet visades på Discovery plus. På klippet springer en lång skäggig blond man ut från nån slags bur och utropar sedan: “Yes jag är ute, Bögen är lös!” mannen bakom citatet är Edvin Törnblom, som nu är aktuell med boken med samma titel; Bögen är lös. Titeln anspelar på grundskoleskämtet “är du bögen i buren?”, svarar man “nej” skanderar den som ställt frågan att bögen är lös. Ni hör ju, passé är bara förnamnet. Den ironiska skrikrosa titeln ger mig aningar om att det här
Bok

Med skrivandet som tillflyktsort

Det var för bara några dagar sedan Alva Bäcklund fick hålla sin egen debutroman i handen. Först då kändes det på riktigt. Innan hade boken mest existerat i hennes huvud, i mejlkorgen och som en beskrivning på förlagets sida. Att andra nu ska få läsa hennes berättelse är pirrigt. – Det känns jättenervöst men också roligt. Jag har ju skrivit den med andra läsare i åtanke och det känns häftigt att de ska läsa den, säger Alva Bäcklund som är masterstudent i svenska och lärare i svenska för internationella studenter vid Uppsala universitet. En flitig läsare av Ergo kanske känner igen Alva Bäcklund
Krönika

Hur jag ryckte av ett plåster och gick till en psykolog

Idag gick jag till en psykolog för för första gången i mitt liv. Jag har alltid sett mig själv som en positiv och glad person. Det är antagligen adjektiv folk i min närhet skulle använda för att beskriva mig också. Något jag dock har insett är att jag nog hade sökt hjälp betydligt tidigare om det inte vore för just det. Stunden jag insåg att adjektiven inte passade så bra som jag en gång trott var extremt jobbig. För vem fan vill bli beskriven som “nedstämd” och “negativ”? Så jag höll fast vid dem som att de vore en statisk del av min person. Först efter att föreställningen helt runnit mig ur