Annons
Krönika

Första kvinnan i Juvenalordern: En uppdatering

Hej! Vi hördes för några veckor sedan, när jag sa att jag borde få vara den första kvinnan i Juvenalordern. Många har ringt mig sedan dess och frågat hur det har gått. Så här kommer den efterlängtade uppdateringen till alla mina fans. Först och främst kan jag säga att jag inte får uttala mig ifall jag har blivit kontaktad av sällskapet. Jag får inte heller uttala mig om huruvida de ringde mitt i natten eller inte, eller om de använde en förvrängd röst för att säga att jag borde möta dem i Pelle Svanslösparken natten därpå. Jag får inte uttala mig kring om jag gick dit eller inte. Jag får inte
Krönika

Jag borde få vara den första kvinnan i Juvenalordern

Titeln säger egentligen allting. Jag är en kvinna, och jag borde få gå med i Juvenalordern. Vet jag vad Juvenalordern gör? Nej, inte riktigt. De höll i ett storspex på Uppsala stadsteater häromåret. Jag skrev i deras gästbok att de skulle ringa mig, men har fortfarande inte hört något. Det var 2023. Därav måste jag nu dra till lite mer extrema strategier. Jag förstår att Juvenalordern är bara för män. Jag förstår att de inte riktigt vill ha kvinnor där. Jag vill väl inte heller det egentligen. Jag tycker bara att jag borde få vara med. Här är några anledningar: 1. Jag är jättebra på att hålla

Krönika

Rädd, punkt.

“Enda sättet att övervinna sina rädslor, är att utmana dem” Det var något en psykolog sa till mig en gång.. Meningen har klamrat sig fast i mitt långtidsminne. Som ett kvarglömt Lutis-kvitto i jackfickan som man gång på gång lyckas komma åt. På något sätt ligger det alltid kvar där, skrynkligt och oväntat närvarande. Meningen får det att låta så enkelt, nästan provocerande. Som att rädsla vore något konkret; spindlar, höjder, sprutor. Något man kan ställa sig framför och besegra som i filmerna. Min rädsla har ingen form. Jag är rädd, punkt. Rädd för vad? Egentligen ingen aning - livet, världen
Scen

Recension: Studie i mänskligt beteende

Varje skoldag från fjärde till nionde klass gick Caroline hem på lunchrasten för att se om det kommit något med posten som skulle förändra hennes liv. Det kan vara svårt att exakt säga vad Lena Anderssons pjäs handlar om, titeln är egentligen det bästa svaret. Genom sammanlänkade berättelser studeras olika kvinnor; i kärlek, i vardagen, i konflikter; med vänner, på arbetet, sig själva. En kvinnas val i ungdomen kritiseras av hennes dotter många år senare. Två väninnor, bråkande över samma man, vet inte att de har samma psykolog. En kvinnas hantering av en snattare på jobbet väcker olika
Krönika

Fördomar jag mött som student

Många är de mer eller mindre elakartade plumpheter som jag stött på under min väldokumenterat långa tid som student. De har kommit i alla former, nyanser och skalor. Från obetänksamma oförskämdheter om oss (med rätta) stolta humanister till rena tarvligheter som att jag, eftersom jag av vissa uppfattas se någotsånär intelligent ut (fråga mig inte varifrån vissa har fått den missuppfattningen) skulle vara duktig på matematik. Jag må vara en stjärna inom många vittomfattande områden, det kan jag blygsamt medge, men i mattens sifferomsusade galax är jag som mest en stoftpartikel av oidentifierbar

Krönika

Köpenhamnskrönikan: När bitarna faller på plats

Nämen vänta, nu fattar jag ingenting. Hur kan april snart vara över? Måste vara rekord för den snabbast passerande månaden i mitt liv. Det är som att april springer ifrån mig, men på ett ljuvligt sätt. Kanske mer som att vi springer tillsammans, framåt. Helt klart den bästa månaden i Köpenhamn hittills. Nu börjar bitarna falla på plats. Köpenhamn: 0, Irma: 1! Eller kanske mer Irma + Köpenhamn = Sant! Jag kan tycka att det ibland är svårare att hitta ord för det som är bra än det som är svårt. Kanske för att det bra är mer som en omslutande känsla än som ett specifikt ord, eller en specifik
Scen

Timbuktu till Uppsala - berättar om nya valborgslåten 

Den prisbelönta hiphopartisten och kulturprofilen byter nu vardagen i Hongkong mot Uppsala för att spela in våren på Snerikes nation under Kvalborg. – Det kommer bli skitkul! Att spela på våren är bland det roligaste man kan göra och i år hittade jag dessutom den här gamla texten som blev låten “Valborg hela veckan”, berättar Jason Diakité. Demon till låten skapades redan för 15 år sedan, i samma veva som succéplattan Sagolandet, men har sedan dess legat bortglömd på en gammal hårddisk. – För mig är låten gammal, men för alla som inte har hört den är den ju helt ny. Det är lite deadstock -

Kultur & Nöje


Annons

Krönika

Varför mår vi så dåligt när vi har det så bra?

I år är det 50 år sedan Medical Nemesis av filosofen Ivan Illich först publicerades, Centrum för medicinsk humaniora och Svensk förening för allmänmedicin - SFAM Uppsala arrangerade ett symposium för att uppmärksamma frågan: ”Den farliga sjukvården. Hur mår medicinkritiken 50 år efter Medical Nemesis?”. Tyvärr har jag inte läst Medical Nemesis, eller hört talas om Ivan Illich, eller haft en aning om vad ett ‘symposium’ innefattar. Som tur var, hade jag dock ovetandes läst båda böckerna som stod i centrum för kvällens föreläsningar; Strömquist samtalade om sitt aktuella seriealbum Pythian
Scen

Recension: Jernbanan

Allt ljus på Norrland. Sara Lidmans mästerliga romansvit om industrialiseringens intrång i Västerbotten har på Uppsala Stadsteater packeterats om till en jazzig musikal. Regissören Emma Roswall - som tidigare stått för uppsättningar som “Vansinnets historia” (en personlig favorit) - har i Jernbanan lyckats gestalta en av mänsklighetens absoluta essenser. Den obönhörliga strävan efter utveckling. Vi får följa småbrukarsonen Didrik Mårtensson, en ung eldsjäl som vägrar acceptera att hans egna hemort Lillvattnet i djupaste Norrland ska hamna på efterkälken när resten av Sverige rasar mot
Krönika

Cogito, ergo dum

Cogito, ergo sum. Jag tänker, därför finns jag. Som filosofistudent har jag hört dessa ord otaliga gånger. Inte bara på föreläsningar, men även när filosofiföreningen (shoutout FKF!) har ett quiz eller när jag blir översvämmad av män på nationer som tycker sig kunna mitt ämne bättre än mig. Jag tänker, därför finns jag. Detta är Descartes “första princip” som lägger grund för hans kunskapsteori. Han menar att vi måste tvivla på allt som inte är otvivelaktigt, och det enda som är otvivelaktigt är ens existens (för att man tänker). Men, men, ni är inte här för en filosofiföreläsning. Cogito ergo
Film

Filmrecension: Tatami

Det börjar med en utblick från en fönsterruta. Bussresans fart sätter vyn i fladdrande rörelse, fotot är vackert och filmen i svartvitt. Därefter får vi se vilka som sitter inuti bussen: det iranska judo-landslaget. Ensam och utbredd över bussens baksäte tronar Leila (Arienne Mandi) med musik i öronen. Från henne strålar både mästarens fulla självförtroende och baksätesåkarens auktoritetsförakt. Resan tar oss till Tbilisi, Georgien, där VM ska hållas. Resten av filmen kretsar (vilket filmtiteln avslöjar) runt tatamimattan, där matcherna hålls, samt korridorerna och rummen i anslutning till
Krönika

Den ambitiösa studentens guide till akademisk storhet

Inför etthundraårsjubileet av Sveriges bästa och mesta studenttidning har jag valt att i guideformat valla såväl den naivt nyblivna som den skumögt erfarna studenten genom den snårskog av uppblåsta gasjättar och imploderande nebulosor som det akademiska kosmoset utgörs av. Varför undertecknad kåsör inte själv valt att följa sina egna – för övrigt mycket goda och sunda – råd är ingenting som kommer att beröras i det nedanstående. Det är kåsörens gudagivna privilegium att kunna säga åt andra vad de borde göra och inte göra, utan att någonsin behöva betyngas av bördan av en motsvarande prestation
Krönika

Grattis Ergo 100 år

Det är tidig morgon den 15 februari 1924. Inifrån Wretmans boktryckeri på Sysslomansgatan hörs rasslandet från tryckpressen. Bertil Lundquister blåser i händerna för att få upp värmen och greppar sedan de färdiga tidningsarken. Tiden som han hoppat runt och sporadiskt skrivit texter för olika tidningar har tagit ut sin rätt. Nu håller han tidningen för första gången där hans namn står som utgivare; Ergo, Tidning för Uppsala studenter. De lösa bladen trycks ihop och kommer snart att läsas av en ung studentska som fått en kvarts del av sida 10 tillägnad sin dikt Sköldmön. Hon har redan debuterat