Skepsis på recept

Det börjar dra ihop sig. Bara ett nummer kvar av Ergos pappersupplaga. Ja, utöver det som kom ut i lördags då. Jag har funderat i månader på hur man på ett värdigt sätt ska kunna avsluta cellulosablaskans liv och har väl egentligen inget bra svar än så länge. Allt jag vet är att jag inte vill ha det oket på mina axlar.
Jag försöker hantera situationen genom att inte se det som bara mitt eller nuvarande redaktions ansvar. För Ergo är ju egentligen varken min eller redaktionens tidning. Det är alla forna redaktörers, frilansares och medarbetares tidning. Och framför allt är det alla Uppsala universitets studenters tidning, som finns och som funnits sedan 1924. Nu kan inte alla de här ges utrymme att skriva en egen spalt om hur de älskat, hatat eller varit helt neutralt inställda till Ergo, men lite hjälp på traven kan vi få.

Vi har pratat med tre av de chefredaktörer som jobbat på Ergo under de senaste 30 åren. Hur var det att skapa tidning från grunden på deras tid? Vad var de stora snackisarna i studentvärlden? Hur var deras relation till kåren?
Trots att en del givetvis skiljer sig åt mellan deras erfarenheter och våra är väldigt många upplevelser snarlika, för att inte säga identiska. Besvären med att sitta i samma byggnad som personer man är anställd för att granska, snarkfesten det ofta innebär att bevaka kårfullmäktige och uppgivenheten inför de ständigt återkommande nedskärningarna. Det känns både glädjande och betryggande att Ergoredaktionen i alla tider har närt en viss skepsis gentemot kåren som kommer av både arv och miljö. Det är så det måste vara för att tidningen ska upprätthålla sin legitimitet.
Men de positiva erfarenheterna vi och forna redaktioner sammanstrålar i ska givetvis också lyftas fram. Framför allt gäller det lyxen i att få forma tidningen som man vill, både innehållsmässigt och utseendemässigt – en fantastisk skola för en journalist.

På något sätt blir det lite lättare att hantera avvecklingen av den fysiska Ergo med 95 år av redaktörer i ryggen (säger jag nu, sista ledaren kommer förmodligen födas ur panik). Det som återstår är väl att hålla tidningen i hand medan den tar sina sista rosslande andetag.

P.S. Ursäkta, men kan inte riktigt låta bli att flika in: vad fa-an är det som händer med Studentkortet? Mångmiljonskulder, förlorad F-skattsedel och nu senast kronofogdsrazzia mot företagets lokaler. Hur Uppsalas kårer och nationer, som efter årsskiftet övergår till Studentkortet som kortleverantör, klarar av att sitta lugnt i båten är totalt bortom mitt förstånd. Här kan du läsa lite om det hela. Fortsättning följer...