Året var 1979

Margaret Thatcher blev premiärminister i Storbritannien, Stockholm Maraton hölls för första gången och Robyn föddes. 1979 var ett år då saker hände. 1979 var också ett annorlunda år: först styrdes landet av en folkpartistisk minoritetsregering, och sedan av en centerpartistisk koalitionsregering. Tänk er det idag! Rättsväsendet låg inte heller på latsidan, utan producerade en härlig mängd rättskällor med varierande grad av datering. Jag tänker i vanlig ordning berätta om det absolut mest konstiga, sorterat efter typ av rättskälla.

 

Statens offentliga utredningar (SOU)

1979 var ett år som bjöd på offentliga utredningar av alla de slag: från ett slutbetänkande från barnmiljöutredningen till inte mindre än fyra betänkanden om livets slutskede. (1) (2) Året innehöll också en rejäl dos Tidsanda: två utredningar om kärnkraft, två om informationsteknik (eller ADB, som det tydligen hette på den tiden) och fyra delrapporter om löntagarfonder. (3) (4) Att döma av mitt forskningsmaterial (bestående av titlarna på utredningarna) möttes den begynnande digitaliseringen med en viss skepsis: vi bjöds på titlar och undertitlar som ”ADB och samhällets sårbarhet” och ”Datorer och nya massmedier – hot eller löfte?”. (5) Generellt sett var stämningen framåtblickande: flera utredningar blickade ut över 80-talet eller ännu längre fram i tiden. Utredarna hann dock även med en utredning om museijärnvägsföreningar. (6) Det är viktigt att värna om historien också.

 

Regeringens propositioner

Den sorgliga sanningen när man går igenom regeringarnas propositioner – deras förslag till nya lagar – är att ganska mycket är rätt trist och går igen år efter år. Även om politik är att vilja så handlar förvaltning ganska mycket om att hålla saker rullande: det är småändringar i skattelagar, höjningar och sänkningar av bidrag och ingående av internationella avtal. Några reformer hann dock föreslås under 1979: att skatten på cigg och lättvin skulle höjas och att sommartid skulle införas. (7) (8) Dessutom hann man med en proposition med förslag till ny lag om internationella transporter av lik och ett förslag om att man skulle folkomrösta i kärnkraftsfrågan. (9) (10) Jag har inte undersökt hur det gick med propositionerna, men det verkar ju ha blivit sommartid till sist i alla fall.

 

Motioner

Varje år lägger våra riksdagsledamöter en massa motioner – förslag på lagändringar – och varje år avslås i princip alla dessa förslag. (11) 1979 var inget undantag och bjöd på motionsgodis från både vänster och höger. Utbudet blev extra kryddigt av det faktum att det fram till riksdagsvalet 1979 fanns hela två kommunistiska partier i riksdagen: två ledamöter från VPK hade brutit sig ut och bildat ett eget parti. De motionerade bland annat om att uttrycket ”arbetsgivare” skulle ersättas med uttrycket ”arbetsköpare” i lagstiftningen, att fler idrottsgymnasier skulle startas, att justitieombudsmannen skulle avskaffas och att kyrkan omedelbart skulle skiljas från staten.(12) (13) (14) (15) Det sista förslaget gick faktiskt igenom till sist, även om det knappast var utbrytarnas förtjänst och dessutom dröjde 21 år. Lars Werner (vpk), som var partiledare för de vanliga kommunisterna, ville tillsammans med sina partikamrater att fackförbund skulle få vetorätt vid införande av datorsystem i arbetslivet och att datorindustrin skulle förstatligas. (16) (17)

Tonen i debatten var annorlunda 1979. Olof Palme (s) mfl skrev en motion om den sociala utslagningen och konstaterade att profitintressena och de kommersiella krafterna många gånger utnyttjar människor – och särskilt ungdomar – hänsynslöst. (18) Torbjörn Fälldin (c) med partikamrater lade en motion om ”livsmiljöns humanisering” (jag har inte riktigt fattat vad det betyder, men det verkade ha med välfärdsstaten att göra). (19) Vad moderaterna höll på med vet jag dessvärre inte, för de klumpade ihop alla sina partiförslag i en stor motion och den går inte att läsa på riksdagens hemsida. Det kan vara censur, eller att min dator helt enkelt är dålig. Min webbläsare varnade också flera gånger för att riksdagens hemsida såg ut som att den höll på med phishing, så det kan också vara så att allt helt enkelt har gått åt helvete.

 

Lagändringar

1979 bjöd även på några sköna lagändringar. Till att börja med blev det förbjudet att aga barn, och riksdagen beslutade att kvinnlig tronföljd skulle införas i Sverige (även om just den lagen inte började gälla förrän 1980, så Carl Philip var faktiskt kronprins från det att han föddes den 13 maj 1979 till tolvslaget på nyårsafton). Vänsterpartiet kommunisterna tyckte inte att en löjeväckande rest från adelsväldets tid blev bättre av kvinnlig tronföljd och motionerade om att införa republik istället. (20) Det har än så länge inte lyckats.

Vissa territoriala frågor avhandlades också: Sverige utvidgade sitt sjöterritorium från fyra till tolv nautiska mil. (21) Detta motiverades inte så himla mycket bättre än att man sa att flera andra börjat utvidga sina territorier så, så då kunde vi lika gärna också göra det. (22) Riksdagen beslutade också att införa särskilda skatteregler med anledning av övertagandet av Kockums varv, vilket senare ledde till ett intressant statsrättsligt rättsfall. (23) (24) Detta är det dock nästan bara jurister som bryr sig om och knappt ens de, så jag tänker gå vidare i min historieskrivning.

 

Rättspraxis

Domstolarna hade också att göra 1979. Tyvärr gjorde de inte så mycket som kunde användas i ett tramsigt blogginlägg fyrtio år senare. Det enda jag hittade som var lite roligt (eller åtminstone inte jättesorgligt) var en bilförsäljare som sålt och överlämnat bilar till en köpare, men behållit registreringsskyltarna och vägrat lämna över dem när köparen inte betalade köpeskillingen. Det fick han inte göra. (25) Slut på genomgång av praxis. Så kul var det inte.

 

Doktrin

Den juridiska debatten gick het år 1979. I Svensk juristtidning diskuterades aktiv dödshjälp, isländsk lagstiftning och vad rättshistoria egentligen var för slags vetenskap. (26) (27) (28) Den isländska lagstiftningen diskuterades naturligtvis varken på svenska eller isländska, utan på danska. Det recenserades också en jävla massa franska och tyska böcker, som om de som läste Svensk juristtidning faktiskt kunde prata franska och tyska och läsa juridiska böcker på de språken.

Det pågick också en debatt i Svensk juristtidning som kanske var mindre juridisk och mer åt det språkliga, eller moraliska, hållet. En bekymrad bolagsjurist noterade att hövligheten generellt var en företeelse stadd i utdöende. Han föreslog därför en hövlighetshierarki, där inlagor till högre rätt skulle vara mer artigt skrivna än inlagor till lägre rätt. Finast i denna hierarki var såklart kungen och drottningen (skrivna med stor bokstav i hans artikel), och lägst var länsstyrelser, verk, myndigheter och tingsrätter. Han uttalade också att Sverige inte borde utvecklas till en ”bufflighetens stamort på jorden, där man tränger sig före damer och överordnade i dörrar och skriver Hej hovrätten”. (29) Bolagsjuristen fick kritik i ett senare inlägg, men lät sig inte avskräckas för det. 1984 skrev han ett debattinlägg om hur snygg den nya blå lagboken var. (30) Vad jag sett har han ännu inte fått någon kritik för det, i alla fall. Jag överlåter åt mina läsare att avgöra hur det blev med ohövligheten och Sveriges artighetsförfall.

 

 

1 SOU 1979:41, Barn i framtiden.

2 SOU 1979:20-22, SOU 1979:59. De heter alla peppiga grejer som ”Barn och döden”.

3 SOU 1979:83, Om vi avvecklar kärnkraften, och SOU 1979:86, Säker kärnkraft?

4 SOU 1979:72, Rationalisering och ADB i statsförvaltningen, och SOU 1979:93, ADB och samhällets sårbarhet.

5 SOU 1979:93 och SOU 1979:67.

6 SOU 1979:18, Museijärnvägar.

7 Prop. 1979/80:28.

8 Prop. 1978/79:200.

9 Prop. 1979/80:46.

10 Prop. 1979/80:75.

11 Två undantag är nationaldagsmotionerna, som jag skrivit om här, och motionerna om att avslå danstillståndet, som ser ut att bifallas senare i år.

12 Motion 1978/79:1632.

13 Motion 1978/79:1649.

14 Motion 1978/79:1093.

15 Motion 1978/79:196.

16 Motion 1978/79:2070.

17 Motion 1978/79:1525.

18 Motion 1978/79:600.

19 Motion 1978/79:2114.

20 Motion 1978/79:343.

21 Prop. 1978/79:27.

22 Prop. 1978/79:27, s. 4.

23 Tyvärr går det inte att finna någon SOU eller proposition online som stödjer detta, så det kan vara så att det aldrig hände. Fast det står på Flashback att det hände i alla fall!

24 RÅ 1980 1:92.

25 NJA 1979 s. 295.

26 SvJT 1979 s. 720.

27 SvJT 1979 s. 69, SvJT 1979 s. 71.

28 SvJT 1979 s. 57, SvJT 1979 s. 571.

29 SvJT 1979 s. 229.

 

30 SvJT 1984 s. 175.

Social läsning

Bokcirklarnas tid bör vara här. Bibblobloggen skriver om erfarenheterna från +5år av bokcirklande.

Små, stora och avskaffade brott

Jag har tidigare skrivit om indiebrotten, brotten som är så udda att de flesta av oss aldrig ens är nära att begå dem. Detta inlägg är på lite samma spår: det handlar om brott som blivit så udda att de avkriminaliserats, och om brott som kanske är på väg att sluta vara brott. Något som kan vara bra att ha med sig när man läser om avkriminalisering är att bara för att något avkriminaliseras så blir det inte tillåtet. Det blir inte heller lämpligt att göra något bara för att det blir avkriminaliserat. Även om några av brotten härunder inte längre kan leda till böter eller fängelse, så kan de ändå leda till skadestånd, ogiltighet, fyllecell och/eller krossade hjärtan. Ett av dem har avskaffats som eget brott, men kan fortfarande leda till böter! Don't try this at home.

 

Nedsmältning av mynt

År 1968 slutade Sverige att tillverka en- och tvåkronor i silver. Det berodde på att en- och tvåkronan hade blivit så lite värda att själva silvret i dem var värt mycket mer än myntets officiella värde. Detta ledde i sin tur till att det var mer värt att smälta ner myntet och sälja silvret i det än att använda det som betalningsmedel. Eftersom det är en dålig grej för ekonomin att en massa mynt smälts ner istället för att användas som just mynt bestämde sig staten för att förbjuda yrkesmässig nedsmältning av mynt.

Det funkade sådär att förbjuda nedsmältningen. I januari 1980 var silvret i en enkrona värt hela 18 kronor, och som av en slump hade då i princip alla silvermynt försvunnit. Samtidigt hade myntverket producerat så många mynt att silvermynten utgjorde en så liten del av myntpopulationen att det inte spelade någon roll om de smältes ner eller inte. Inte ens myntsamlarna var intresserade av att behålla kronorna osmälta – Sveriges numismatiska riksförbund konstaterade i ett remissvar att de aktuella mynten var hårt nedslitna och därmed mindre intressanta ur samlarsynpunkt. Det fanns helt enkelt ingen anledning att skydda en- och tvåkronorna från nedsmältning längre. Myntverket bad därför regeringen att lägga fram en proposition om avkriminalisering och kort därefter kunde alla Sveriges svartsmältare komma ut ur garderoben. Fast då fanns det å andra sidan inget kvar att smälta.

 

Skymfande av rikssymbol (aka flaggbränningens historia)

År 1940 var stämningen i Europa ganska dålig. Typ alla var i krig utom Sverige, och Sverige försökte med näbbar, klor och lagstiftning att hålla sig utanför kriget. En åtgärd som vidtogs för att göra detta var att förbjuda sådant skymfande av främmande makts flagga, vapen eller höghetstecken som innebar att Sverige utsattes för krigsfara. I klartext: man förbjöd skymfande av andra länders flaggor, eftersom det kunde ”egga den främmande staten till krig”. Det var visserligen redan förbjudet att bränna flaggor i vissa situationer, eftersom det kunde vara förargelseväckande beteende, men detta spelade ingen roll: flaggbränningen skulle stoppas.

År 1948 var kriget slut, men förbudet mot att skymfa utländska flaggor var kvar. Någon utredare på justitiedepartementet tänkte till och tyckte att det skulle vara konstigt, ja, rentav stötande om utländska flaggor skulle skyddas bättre än de svenska flaggorna, och föreslog därför att det också skulle införas ett särskilt förbud mot att skymfa den svenska flaggan. Nu kunde man visserligen redan straffas för förargelseväckande beteende om man brände flaggor ute på stan, men som högst kunde man bara bli dömd till att betala hundra kronor i böter, och det tyckte utredaren var för lågt. Utredaren gav också exempel på hur ett skymfande kunde låta: t.ex. förekom det att kommunister kallade flaggan för ”den blågula trasan” eller ”kapitalutsugarnas symbol”, vilket utredaren tyckte var ett ”osmakligt” uttryckssätt. Folk var uppenbarligen mer lättkränkta förr. Från och med 1948 var det förbjudet att skymfa både svenska och utländska flaggor, och den som gjorde det kunde dömas till sex månaders fängelse.

 

Sedan kom sjuttiotalet, och allt förändrades. Lagstiftaren konstaterade att den allmänna inställningen till att ”hålla flaggan i helgd” var en annan än när förbudet mot att skymfa svenska flaggor infördes, och att det därför var läge att avskaffa förbudet. Dessutom konstaterade lagstiftaren att andra världskriget var över och att behovet av att skydda andra länders flaggor (för att inte sabba stämningen i förhållande till främmande makt) hade minskat sen dess. År 1970 avskaffades brotten skymfande av svensk rikssymbol och skymfande av utländsk rikssymbol.

 

Är det då tillåtet att bränna flaggor idag? Nja. Det finns inget särskilt brott som heter skymfande av rikssymbol längre, men den som bränner en flagga offentligt kan fortfarande bli dömd för förargelseväckande beteende om hen har otur och omständigheterna är de rätta. Flaggbränning har alltså gått från att vara lite brottsligt till att bli mycket brottsligt till att bli lite brottsligt igen. Det är oklart om vi har kommit någonvart överhuvudtaget.

 

Fylleri

I begynnelsen (eller, som det står i propositionen, ”sedan lång tid”) var det förbjudet att på offentlig plats vara såpass berusad att det framgick av åtbörder eller tal. Den som betedde sig så kunde dömas för fylleri, och fick normalt betala 50 kronor i böter. Fylleri var ett ganska vanligt brott, och det var ungefär de som man skulle kunn tro som begick det. Det var väldigt vanligt med återfallsfyllerister, och eftersom ett krav för att man skulle dömas för fylleri var att fylleriet utspelat sig på offentlig plats var det övervägande personer med dåliga socioekonomiska förutsättningar som blev dömda. Mot mitten av sjuttiotalet hade synen på fylleri, precis som synen på abort och flaggbränning, förändrats i riktning mot att se alkoholism som en sjukdom och inte som ett brott. Regeringen föreslog att fylleribrottet skulle avskaffas, och gjorde det med en motivering som kan få vilken avkriminaliseringsivrare som helst att bli tårögd. Det konstaterades att böterna inte verkade ha någon avskräckande effekt på de som dömdes, att det var problematiskt att å ena sidan se fylleri som ett medicinskt problem och samtidigt straffa missbrukarna, och att lagstiftningen ”med rätta” kunde ses som en klasslagstiftning av dem som blev omhändertagna, eftersom den som söp till hemma på salongen inte kunde straffas, medan den som satt på en parkbänk blev kriminell. Sagt och gjort: fylleribrottet avskaffades, och det verkar de flesta vara nöjda med.

 

Att fylleri inte längre är ett brott betyder dock inte att det är riskfritt att vara berusad offentligt. En person som befinner sig i berusat tillstånd på offentlig plats kan nämligen omhändertas enligt Lagen om omhändertagande av berusade personer (eller, som det heter på vardagssvenska: ”sättas i fyllecell”). Även om den som sätts i fyllecell inte döms till böter eller fängelse för det så kan det ha andra osofta konsekvenser i livet. Mitt juridiska råd är därför att man bör försöka undvika det.

 

Tvegifte och ingående av flera partnerskap

Jag kanske ska säga det direkt: det är förbjudet att gifta sig med flera personer enligt brottsbalken 7 kap. 1 §. Det är inte avkriminaliserat. Brottet har det härligt klingande namnet ”tvegifte” och har ett maxstraff på hela två år. Om namnet låter lite ålderdomligt beror det på att brottet är ganska ålderdomligt; det härrör ur den äldre synen på äktenskapet som ett oupplösligt förbund. När brottsbalken lades fram för riksdagen år 1962 konstaterades att brottet nog fick anses mer lindrigt i ett modernt samhälle, och lagstiftaren införde därför en möjlighet att låta tvegiftarna komma undan med bara böter, istället för straffarbete eller fängelse, som tidigare hade varit de enda möjliga straffen. RFSU ansåg då att det ”näppeligen [var] förenligt med våra dagars uppfattning att bibehålla ett straffansvar för trohetsbrott”. De fick inte gehör för sin åsikt och 2016 är det fortfarande förbjudet att gifta sig med flera stycken, eller att gifta sig med någon som redan är gift.

 

I en utredning från 2013 föreslogs att brottet tvegifte ska avskaffas. Utredarna konstaterade att det idag är så enkelt och okontroversiellt att skilja sig att det knappast finns någon anledning att straffa folk som begår tvegifte. Äktenskapet är helt enkelt inte oupplösligt längre, och det är då inte något särskilt allvarligt brott att vara gift med två på samma gång. Eftersom det är jättelätt att skilja sig är det jätteovanligt att någon döms för tvegifte idag, och då folk döms handlar det vanligen om att ena parten gift sig utomlands och att det varit svårt att få klarhet i om hen varit gift eller inte. Utredningen har ännu inte lett till någonting, så det är fortfarande olagligt att gifta sig med flera. Gör inte det.

 

Prop. 1979/80:163, s. 4.

Prop. 1979/80:163, s. 4.

Prop. 1979/80:163, s. 16.

SOU 1940:8, s. 38.

SOU 1940:8, s. 37.

SOU , s. 116.

Prop. 1948:80, s. 148.

SOU 19, s. 346-347.

Prop. 1970:125, s. 30.

Prop. 1975/76:113, s. 12.

Prop. 1975/76:113, s. 15.

Prop. 1975/76:113, s. 42.

Prop. 1975/76:113, s. 41 f.

Prop. 1962:10 B s. 230 f.

 

SOU 2013:38, s. 506 f.

Fideles Pugnando

Jag såg boxningsfilmen du jour, Creed, häromveckan med en åldrad Rocky Balboa som tar sig an en ny talang. Det är den typen av film som det klassiskt sett är acceptabelt för män att gråta till - sport, mentorskap (freudianskt?), motgång/uppgång - och jag kan utan omsvep säga att jag föll pladask för det. Det är den där typen av film vars tillkortakommanden man inte ens behöver förlåta eftersom den stora sagan överskuggar dem. Och ingen sport verkar bjuda på lika stora sagor som boxning.

Ta denna film till exempel:

 

Jag kan verkligen rekommendera att man ser hela, det är den bästa sportdokumentär jag sett.

 

Allting i denna film, från hur den orubblige Frazier rubbas till hur den machiavelliske Ali betalar priset för sin fåfänga, är just sagolikt. 

Den som myntade uttrycket "verkligheten överträffar dikten" torde nästan ha tänkt på boxning och boxningsfilm.

In memoriam

Vi har mist ett antal stora författare i februari, Bibblobloggen mins Harper Lee, Umberto Eco och Bodil Malmsten.

Celebrate success right

 

Får nys om att DJ Khaled är en stjärna på det hära Snapchat och kollar upp det hela. Så jag tittar på ett klipp där någon filmar en skärm som spelar snapchat.

Jag är officiellt inte nere med kidsen.

Att läsa en bok, två böcker, tre böcker ...

Vilken lässtil dominerar läsandet? Bibblobloggen spekulerar i varför det verkar som att man prompt skall läsa en bok i taget och att alltid läsa ut boken man börjar på.

Tenta-P

När man sprungit runt i frustration i fem minuter och letat efter en penna för att skriva ner den imperialistiska definitionen av filosofisk epistemologi, och sen hittar den hängande här: Det är då man vet att man är färdig med tenta-p för dagen.

Om böcker och mat

Finns det några likheter mellan mat och böcker. Bibblobloggaren är övertygad om att det gör det.

Återkomsten

;

Jag såg Independence Day tre gånger på bio, under varje besök fick jag gåshud av presidentens tal, och får det än idag när han klämmer i "as the world declared with one voice: we will not go quietly into the night, we will not vanish without a fight". 

Uppföljaren är här och den verkar ha allt: Jeff Goldblum, Bill Pullman, en svart kille. Nu kör vi.

Syndicate content