Annons
Krönika

Köpenhamnskrönikan: När bitarna faller på plats

Nämen vänta, nu fattar jag ingenting. Hur kan april snart vara över? Måste vara rekord för den snabbast passerande månaden i mitt liv. Det är som att april springer ifrån mig, men på ett ljuvligt sätt. Kanske mer som att vi springer tillsammans, framåt. Helt klart den bästa månaden i Köpenhamn hittills. Nu börjar bitarna falla på plats. Köpenhamn: 0, Irma: 1! Eller kanske mer Irma + Köpenhamn = Sant! Jag kan tycka att det ibland är svårare att hitta ord för det som är bra än det som är svårt. Kanske för att det bra är mer som en omslutande känsla än som ett specifikt ord, eller en specifik
Scen

Timbuktu till Uppsala - berättar om nya valborgslåten 

Den prisbelönta hiphopartisten och kulturprofilen byter nu vardagen i Hongkong mot Uppsala för att spela in våren på Snerikes nation under Kvalborg. – Det kommer bli skitkul! Att spela på våren är bland det roligaste man kan göra och i år hittade jag dessutom den här gamla texten som blev låten “Valborg hela veckan”, berättar Jason Diakité. Demon till låten skapades redan för 15 år sedan, i samma veva som succéplattan Sagolandet, men har sedan dess legat bortglömd på en gammal hårddisk. – För mig är låten gammal, men för alla som inte har hört den är den ju helt ny. Det är lite deadstock -

Krönika

Ditt kulturella kapital står i bokhyllan

Tavlorna inramade med bladguld som pryder de smakfullt tapetserade väggarna. Statyetterna i fajans på den snidade byrån i massiv ek från förra sekelskiftet. Och inte minst den utsökta samlingen gräddkannor i polerat silver. Alla är de förvisso fina och eleganta inslag i inredningen och ger känslan av ett ombonat och raffinerat hem, men ingen produkt visar bättre upp ditt kulturella kapital än gulaktigt rektangulära pappersbitar i varierande storlek, fyllda av bokstäver, som samlats ihop i pärmar och som ställts i en för ändamålet tillverkad hylla för beskådning. Gärna i ett eget rum där dessa
Bok

Recension: Rebellerna av Lukas Moodysson

Den älskade filmskaparen Lukas Moodysson ( Tillsammans, Fucking Åmål) är bokaktuell med Rebellerna, en roman om en revolutionistisk vänsterrörelse i 60-talets Stockholm och Uppsala. En åttioårig kvinna blickar tillbaka på ungdomen, från krokimålningarna på Konstfack till det kommunistiska samfundet som blir en allt större del av hennes liv. Med sin karaktäristiska värme blandar Moodysson humor och becksvart allvar i en skildring av den ideologiska extremismen och dess konsekvenser. Boken är skriven i korta minnessnuttar och följer två parallella tidslinjer, våren 1968 och samtiden. Vi följer
Scen

Recension: Ridåarnas storspex

På tredje våningen på V-dala nation ligger en spänning i luften inför genrepet, storspexets första möte med publik. Stolarna har ställts fram och kulissen är på plats, ett ambitiöst bygge som känns hämtat ur en Agatha Christie-deckare, men pyntat med Red Bull-burkar och Smirnofflaskor. Den stora salen har förvandlats till en påhittad fjortonde nation, nämligen Ålands nation. Här introduceras publiken till kuratorsexpeditionens minst sagt märkliga persongalleri. Karaktärerna är till stor del stereotypa och dragna till sin spets. Klubbverkaren som är karatekunnig partyprisse, arkivarien som en

Krönika

Köpenhamnskrönikan: När borta blir hemma

Egentligen är det jävligt coolt att ha möjligheten att åka på utbyte. Eller att åka någonstans någon gång. Inte en jätteunik tanke, jag fattar, men jag behövde tänka den ändå. Specifikt för att komma underfund med de känslor jag har gällande Köpenhamns konkurrens med Uppsala. Jag var nämligen hemma och kollade på Marsspexet (shoutout Max Libell och Axel Lidin, det var grymt mvh stolt kompis). Att vara tillbaka i Uppsala om än för några få dygn kändes konstigt. Allt var detsamma men också helt olika. Jag läser Arundhati Roys "God of small things" just nu och hon skriver ofta om att saker lämnar
Krönika

Köpenhamnskrönikan: En utbytesstudents bekännelser

Jag och Köpenhamn har inte hunnit bli vänner än. När mina föräldrar åkte med mig ner och vi länsade JYSK på alla utställningsexemplar kändes nyfikenheten större än rädslan. Antagligen för att besöket kändes som just det, ett besök. Inte som en flytt. Kvarlämnad med resterna av lunchen från det taiwanesiska stället några kvarter bort kände jag mig som jag gjorde när jag var liten och skulle sova över hos någon: det var kul tills det var på allvar och jag faktiskt förväntades stanna. Något av en paradoxal situation att hata översovning men ständigt längta efter att flytta. Jag är

Kultur & Nöje


Annons

Scen

Studentikost om Foucaults Uppsalatid

...hur växte föreställningsidén fram? Dag Thelander: Vi har gjort ganska många föreställningar ihop och man letar alltid efter ämnen, saker som skulle vara roligt att göra något på, kanske i synnerhet i den här staden, för den här publiken. Sedan fick jag reda på att Michel Foucault hade varit student här och att det hade varit ganska konfliktfyllt, vilket alltid är tacksamt. Och då tänkte jag att detta är kul, det finns något i det här! Det tog lång tid och mycket läsande att komma fram till vad det var med det som jag tyckte var kul, men så började det Är det någon speciell målgrupp som ni
Krönika

”Visst är jag väl glad?”

Jag tycker snabbt, snabbt, snabbt på ”skicka” knappen i mejlklienten innan jag tappar modet. Direkt efteråt plockar jag upp min telefon och trycker på SMS-ikonen och skriver ”Jag är klar!” och trycker återigen på skicka. Jag känner hur pulsen höjs något och händerna skakar lite. Vad hände just? Jag lägger ner telefonen på bordet och tittar ut genom fönstret. Snön täcker marken och solen kämpar för att synas bakom molntäcket. Jag skickade precis iväg min avhandling till tryckeriet. Efter fem års arbete så är den nu färdig. Eller ja, jag får åtminstone inte ändra något mer i texten nu. Jag tar
Listan

Terror i köket

Diskmaskinshyllan som kräver millimeterprecision Vissa skulle kanske hävda att det är värre att diska för hand än i diskmaskin och de ska för all del få delvis rätt – det är skitstörigt med vatten som stänker upp på tröjan i höjd med magen och rinner längsmed armarna, med slajmiga matrester i diskhon, med hela torkproceduren efteråt. Men det finns en särskild plats i helvetet för teknik och elektronik som ska underlätta för en i vardagen och som istället driver en till vanvettets rand för att de inte funkar som de ska (se: “7 saker som framkallar teknikgråten”). En sådan sak är den nedre
Krönika

Kan inte kärlek få bli lite coolt igen?

Så blev det Alla hjärtans dag än en gång. En glädjens dag för kränga-skit-branschen och en sorgens dag för de ensamma. Jag ska nu avslöja min otroligt radikala åsikt om detta märkliga koncept: jag älskar Alla hjärtans dag. Att få fira den mest fundamentala mänskliga känslan är väl någonting jättemysigt? Så varför verkar folk så himla trötta på kärleksdagen? Jag fattar att man kanske inte vill bli påmind om sin egen ensamhet och att det är ännu en högtid skapad för att människor ska konsumera. FINE!! Men jag tror att det ligger någonting mer bakom att till exempel klädföretaget Nelly lanserade
Krönika

Varför ska media kasta pärlor åt skittrista svin?

Jag ska berätta något för er. Jag har mött vampyrer. Jag har betraktat deras energisugande beteende och lämnats svag och blodfattig. Och det värsta är att de finns överallt omkring oss. Kära läsare, dagens vampyrer är de tradiga rövar till människor som hänger i kommentarsfält på internet. Okej, kanske får jag skylla mig själv som går in och läser dessa kommentarer. Jag vet att jag bara blir på dåligt humör av det, ändå kan jag inte låta bli. Det sista hoppet om att mänskligheten är rolig och fin lever ännu vidare inom mig, men det lyser med en allt svagare låga. Det går alltid till på samma
Krönika

Att spela schack med döden 

Det finns en scen i Ingmar Bergmans Det Sjunde Inseglet där huvudkaraktären plötsligt får syn på en svartklädd gestalt. Ur tomma luften, utan förvarning står döden framför honom. En rockärm sträcks ut, det är dags att följa med. “Vänta ett ögonblick” ber mannen. “Så säger ni alla” svarar döden. För att spara tid eller kanske för att skjuta på det oundvikliga, utmanar mannen döden i ett parti schack. När jag får dödsångest är det precis så det känns. Att allt som står mellan mitt liv och dess slut är en rutig bräda och 32 spelpjäser. Vad som krävs är ett felsteg. Schack matt. "För några år