Annons
Krönika

Köpenhamnskrönikan: När bitarna faller på plats

Nämen vänta, nu fattar jag ingenting. Hur kan april snart vara över? Måste vara rekord för den snabbast passerande månaden i mitt liv. Det är som att april springer ifrån mig, men på ett ljuvligt sätt. Kanske mer som att vi springer tillsammans, framåt. Helt klart den bästa månaden i Köpenhamn hittills. Nu börjar bitarna falla på plats. Köpenhamn: 0, Irma: 1! Eller kanske mer Irma + Köpenhamn = Sant! Jag kan tycka att det ibland är svårare att hitta ord för det som är bra än det som är svårt. Kanske för att det bra är mer som en omslutande känsla än som ett specifikt ord, eller en specifik
Scen

Timbuktu till Uppsala - berättar om nya valborgslåten 

Den prisbelönta hiphopartisten och kulturprofilen byter nu vardagen i Hongkong mot Uppsala för att spela in våren på Snerikes nation under Kvalborg. – Det kommer bli skitkul! Att spela på våren är bland det roligaste man kan göra och i år hittade jag dessutom den här gamla texten som blev låten “Valborg hela veckan”, berättar Jason Diakité. Demon till låten skapades redan för 15 år sedan, i samma veva som succéplattan Sagolandet, men har sedan dess legat bortglömd på en gammal hårddisk. – För mig är låten gammal, men för alla som inte har hört den är den ju helt ny. Det är lite deadstock -

Krönika

Ditt kulturella kapital står i bokhyllan

Tavlorna inramade med bladguld som pryder de smakfullt tapetserade väggarna. Statyetterna i fajans på den snidade byrån i massiv ek från förra sekelskiftet. Och inte minst den utsökta samlingen gräddkannor i polerat silver. Alla är de förvisso fina och eleganta inslag i inredningen och ger känslan av ett ombonat och raffinerat hem, men ingen produkt visar bättre upp ditt kulturella kapital än gulaktigt rektangulära pappersbitar i varierande storlek, fyllda av bokstäver, som samlats ihop i pärmar och som ställts i en för ändamålet tillverkad hylla för beskådning. Gärna i ett eget rum där dessa
Bok

Recension: Rebellerna av Lukas Moodysson

Den älskade filmskaparen Lukas Moodysson ( Tillsammans, Fucking Åmål) är bokaktuell med Rebellerna, en roman om en revolutionistisk vänsterrörelse i 60-talets Stockholm och Uppsala. En åttioårig kvinna blickar tillbaka på ungdomen, från krokimålningarna på Konstfack till det kommunistiska samfundet som blir en allt större del av hennes liv. Med sin karaktäristiska värme blandar Moodysson humor och becksvart allvar i en skildring av den ideologiska extremismen och dess konsekvenser. Boken är skriven i korta minnessnuttar och följer två parallella tidslinjer, våren 1968 och samtiden. Vi följer
Scen

Recension: Ridåarnas storspex

På tredje våningen på V-dala nation ligger en spänning i luften inför genrepet, storspexets första möte med publik. Stolarna har ställts fram och kulissen är på plats, ett ambitiöst bygge som känns hämtat ur en Agatha Christie-deckare, men pyntat med Red Bull-burkar och Smirnofflaskor. Den stora salen har förvandlats till en påhittad fjortonde nation, nämligen Ålands nation. Här introduceras publiken till kuratorsexpeditionens minst sagt märkliga persongalleri. Karaktärerna är till stor del stereotypa och dragna till sin spets. Klubbverkaren som är karatekunnig partyprisse, arkivarien som en

Krönika

Köpenhamnskrönikan: När borta blir hemma

Egentligen är det jävligt coolt att ha möjligheten att åka på utbyte. Eller att åka någonstans någon gång. Inte en jätteunik tanke, jag fattar, men jag behövde tänka den ändå. Specifikt för att komma underfund med de känslor jag har gällande Köpenhamns konkurrens med Uppsala. Jag var nämligen hemma och kollade på Marsspexet (shoutout Max Libell och Axel Lidin, det var grymt mvh stolt kompis). Att vara tillbaka i Uppsala om än för några få dygn kändes konstigt. Allt var detsamma men också helt olika. Jag läser Arundhati Roys "God of small things" just nu och hon skriver ofta om att saker lämnar
Krönika

Köpenhamnskrönikan: En utbytesstudents bekännelser

Jag och Köpenhamn har inte hunnit bli vänner än. När mina föräldrar åkte med mig ner och vi länsade JYSK på alla utställningsexemplar kändes nyfikenheten större än rädslan. Antagligen för att besöket kändes som just det, ett besök. Inte som en flytt. Kvarlämnad med resterna av lunchen från det taiwanesiska stället några kvarter bort kände jag mig som jag gjorde när jag var liten och skulle sova över hos någon: det var kul tills det var på allvar och jag faktiskt förväntades stanna. Något av en paradoxal situation att hata översovning men ständigt längta efter att flytta. Jag är

Kultur & Nöje


Annons

Bok

Julie Otsuka skärskådar verkligheten genom simhallen i sin nya roman

Julie Otsuka är sedan Vi kom över havet (2011) känd för sitt unika berättargrepp: det kollektiva berättandets vi. I den tidigare romanen, som berättar om hur japanska kvinnor köps som hustrur av amerikanska män, var greppet nästan nödvändigt. Intrycket blev en kör av kvinnoröster som berättade olika men liknande historier om hur det var att komma till det nya landet. Simmarna är berättad på samma kollektiva sätt, men greppet känns mindre naturligt trots Helena Fagertuns sömlösa översättning. Det finns inget akut brännande i en historia om HR-chefer, akademiker och reklamare som går och simmar
Krönika

Quiet-quitting: Resonligt arbetaruppror eller lättja?

Newport beskriver hur de unga idag genom detta fenomen söker ett mer nyanserat förhållningssätt till arbetslivet. Detta revolutionerande fenomen, som till och med fått ett eget namn, hyllades i artikelns kommentarsfält. Det var äldre, utarbetade människor som såg de yngre generationernas motstånd mot despotiska chefer som välbehövligt och inspirerande. Det handlar inte om att göra ett dåligt arbete eller inte arbeta alls – bara att respektera sig själv tillräckligt mycket för att säga nej när man går över sina egna gränser, och inte se jobbet som det enda som definierar ens existens
Krönika

En omisskännlig air av bildningsångest

Bildningskomplex utgör samlingsbegreppet på en rik fauna av olikartade känslor som uppkommer då vi exponeras för kunskap som vi inte tidigare besatt, men som vi starkt känner att vi borde ha besuttit. Den kan vara av övergående karaktär eller vara kronisk, i värsta fall livslång. Det verkligt besynnerliga med bildningskomplex är att det uppfattas som något som finns utanför oss själva, som om okunskapen endast blir problematisk när den bemöts av kunskap som andra, gärna otrevliga typer, besitter. Det andra viktiga rådet jag har att ge är att aldrig låta dem se dig blöda; varje gång du får lära
Scen

Fin gräns mellan film och teater i Julius Caesar

I regissören Jonas Österberg Nilssons bearbetning av "Julius Caesar" består scenrummet av ett antal moduler som liknar varuhuset IKEAs utställningsytor. Små avskärmade rum i plywood: ett sovrum, ett konferensrum och en urinoar. Men framförallt ramas scenen in av inte mindre än tre stora projektioner. För detta är inte en teaterpjäs i ordets klassiska bemärkelse, det är ett filmat drama vars centrala delar utspelar sig på skärmarna kring scenen. Snarare är det faktiskt en film som skapas i realtid, där skådespelarna är helt eller delvis skymda för teaterpubliken. Det brukar sägas om
Krönika

Från progressiv ungdom till bakåtsträvande julfirare

En av poängerna med att vara ung är att man har fri lejd att ifrågasätta normer och traditioner. Det utgör liksom själva kärnan i ungdomen, om man bortser från det där med att man är generellt mer attraktiv och aldrig blir bakfull. När jag var yngre (tack) tycktes det som att hela mitt väsen strävade efter att just kritisera det som var allmänt betraktat som normalt. Detta kulminerade allt som oftast under julen. Det var då alla de där mossiga idéerna frodades – kärnfamiljen, könsrollerna, frossandet och det kommersiella. Varje liten företeelse tycktes frånstötande; vad är egentligen en familj
Film

Rushmore, Max Fisher & meningen med misslyckanden 

Som student på ett av Sveriges största universitet är det lätt att känna sig osynlig. Vill man synas gäller det att prestera. Så det är vad jag har försökt göra. Men ofta har det slutat i att jag misslyckats och känt mig mer osynlig än någonsin. Hjälplösheten jag känner över att prestera har lett mig till dansgolven, psykologer och till ett eller annat flogstavrål. Men också till film. Filmer har den unika egenskapen att inte bara visa publiken något de känner igen utan något de känner igen sig i. Och ett fåtal lyckas inte bara få människor att se sig själva utan har förmågan att få människor